Göteborgsposten – 21 april 1871, sida 1

sall sästat det blygsamma vilkoret om den vannämnda presenten på 90 mill. rdr (belopet alltjemt beräknadt efter den store krigsnansieren hr Sv. Nilssons uträkning) åt den )terade jordens nuv. innehafvare. För deua ris, men också endast för detta, vill Andra ammarens majoritet tillåta att landets värnligtiga söner erhålla en krigsbildning, som ärter dem i stånd till att med hopp om framång försvara sig sjelfva och sitt land mot n inkräktande fiendes ötvervåld! Till de sorglustiga episoderna vid de beröfliga förhandlingarne i Andra kammaren jste vi räkna de utfall, som af åtskilliga leamöter gjordes emot pressen för dess hålling i armefrågan. Attden utan tvifvel varmjertade, men också väl mycket fantasirike br ey i detta afseende skulle taga en vådlig nsats, det förundrar ej synnerligen; ty föröpningens abnormitet har redan länge utgjort let normala hos hr Emil Key. Men när den cke blott till åren, utan ännu mer till åskådingssätt och i hela sitt offentliga uppträdande ingdomlige representanten för Wäne, Flundre och Bjerke härader, frih. John Ericson, söker ut vid denna klagosång stämma upp i ännu vögre toner, då har man svårt att hålla sig ulvarlig. Pressen har arbetat till splittring stället för till enhet, klagade hr E. Ja, om verldsutvecklingens mål är att förverkliga de tankar som upprinna i Wäne och Flundrerepresentantens hjerna, då kan hr John Ericson hafva rätt; ty för hans armeförslag hafva vi ej sett några sympatier uttalas inom pressen. Men man är icke sjelf en stor man derför att man är son eller brorson till en sådan: det händer tvärtom ofta att när naturen gjort mycket för intelligensen i en slägtled, den blifver desto mera styfmoderlig mot en efterföljande. Man får således icke axiomatiskt antaga att enhetssträfvandenas centralpunkt nödvändigt måst ligga i hr J. Ericsons förslag, och när man ej detta gör, utan såsom sådan antager, hvilket både ur innehållets och ursprungets synpunkt är mera naturligt, regeringens proposition till försvarsverkets ordnande, så visar det sig att pressen aldrig, utom vid representationsförändringen, uppträdt med sådan enhet som nu i försvarsfrågan. Beskyllningen för splittringsförsök tyckes sålunda med betydligt större skäl drabba hr Ericson sjelf, ifall någon skulle anse det mödan värdt att uppträda som anklagare emot honom. Hvilka äro emellertid de följder det nu tagna beslutet skall hafva för vårt fosterland? Skall ministeren afträda? Skall Andra kammaren upplösas? Vi tro att intetdera blifver tallet. Att ministerens öfriga ledamöter göra sig solidariska i fråga om sin embetsbroders utmärkta organisationsförslag finna vi både prisvärdt och naturligt. Men litet skulle deras afgång gagna den sak åt hvilken de önska framgång, ty der skulle möjligen leda blott dertill att rotekistan flyttades upp att tjena som taburett i tronens närhet. Att upplösa någon af riksdagens afdelningar och låta anställa nya val är alltid ett vådligt företag. Detta medel kan lätt skada den, som begagnar sig af detsamma: det är, såsom man har uttryckt saken, att förlikna vid ett gevär som stöter. För vår del unna vi verkligen ej heller någon af de 106 den glädjen att omgifva sitt hufvud med martyrens gloria. De hafva visserligen spännt sin båge väl högt, de gode herrarne och svenske männen i riksdagens Andra kammare; för mer än en skulle troligen ock vid ett omval strängen brista och vid den brustna strängens klang kunna urskiljas orden: representantskapet ur dina händer, förtroendeman! Men detta steg torde ej behöfvas. En lugnare besinning och erfarenheten om att, i stället för påräknade ovationer, en missnöjd kallsinnighet från kemittenternas sida blifver belö ningen för deras dater, skola säkerligen bidraga till att äfven hos dem andra åsigter blifva förherrskande. Det vore enligt vårt förmenande att tvifla på det sannas seger, det vore att tro att i Sveriges gamla fosterlandsälskande bygd den enskildes vinst skulle i längden kunna göra sig gällande framför allmänt väl, om vi ett ögonblick misströstade om att regeringens omsorgsfullt utarbetade förslag, möjligen i detaljer förändradt men till sina hufvudgrunder detsamma, likväl till slut. skall segra. Det gifves dock ännu en följd, hvilken ligger inom det tänkbaras område: den att kriget öfverraskar oss medan vi äro värnlöse. Det blir en ringa tröst då för dem, som dukat under i meningsstriden, att de intör historiens gudinna kunna visa hän till sina besegrare på det politiska stridsfältet och säga: se der stå gerningsmännen! Må vi emellertid hoppas att ej så skall ske! Herrans ande har alltid hvilat ötver Nordanlanden, må den göra det äfven framgent: hans skydd har kanske aldrig behöfts bättre än nu. Nya Teatern, Bästa beviset på att Den svenska Dameqvartetten här tillvunnit sig publikens gunst är, att Nya Teaterns salong äfven i gär var talrikt besatt af en publik. som med det lifligaste intresse och brali 0! 2 — .G6 ON O AT