Göteborgsposten – 21 april 1871, sida 1

Göteborg d. 21 April 1871. Den stora fosterländska fråsan, såsom man med rätta kallat frågan om förändring i vårt försvarsväsende, har nått sin lösning. Utgången al saken är i sig sjelf af största vigt för vårt fädernesland. Ingen förmår visserligen att tyda framtidens dunkla gåta och säga att från just den eller den kanten af den mulnade horizonten det åskmoln kommer, som skall urladda sig öfver vår fosterjord. Men den slags patriotism som fordrar en dylik bevisning såsom vilkor för sin offervillighet är icke i sin goda rätt, och synnerligen illa synas oss de hafva studerat både den förflutna tidens och sin egen tids historia, hvilka föreställa sig att fredsfördragen äro ställde på lång uppsägningstid. Men frågan bar äfven en annan vigtig sida, ty vid dess afgörande hade vårt lands nya representation att bestå sitt första allvarliga prof såsom representativ myndighet. De betänkligheter, hvilka reste sig mot det De Geerska förslaget, grundade sig hufvudsakligen på den sarhågan att det undanrödjande af enskilta intressen inom riksförsamlingen, hvilket utgjorde reformens af alla efterlängtade mål, icke skulle genom detsamma vinnas. Istället för de olika mot hvarandra kämpande ståndsintressena skall, sade man, komma splittringen mellan stad och land, och då dessas andelar i lagstiftningen ej blifvit väl afvägda, blir det hela en ojemn strid, vid hvilken de at städernas representanter försvarade mera oegennyttiga och mera fördomstria äsigterna nödvändigt måste duka under. Men man tänkte stort om svenska folket, och denna tanke har ej heller hitills blifvit bragt på skam, förrän nu då hoppet om roteringsbördans aflyttande höjt sig som ett blekt spöke, mäktigt att drifva fosterlandskärlekens varma känsler ur hjertat. Om man närmare undersöker den opposition, eom nu så högljudt låtit sin röst ljuda för alt betaga all verkan af den manliga och halttulla argumentationen i regeringens armeförslag, finner man densamma sammansatt af de mest olika beståndsdelar. Vid sidan af den ärliga öfvertygelsen vunnen på eftertänkandets väg, hvilken öfvertygelse vi ej vilja påstå här helt och hållet saknas, stå djupa massor af den krassa, sjelfviska egennyttans målsmän. Det har så länge blitvit predikadt för vårt bondestånd om det obilliga och tryckande i roteringsbördan att man ej må förtänka detta stånds representanter att de slutligen börja föreställa sig den inbillade orättvisan vara verklig och att den rent kommunistiska halten af deras fordran att få sig efterskänkt en kapitalbörda af 90 mill. rdr — såvidt man skall tro partiets patenterade räknemästares, hr Sven Nilsson i Osterslöf, uträkningar — går för dem sjelfva helt och hållet förlorad. När detta parti nu tillika lyckats påträffa ett par unga uniformerade ärelystnader, hvilka finna det angenämt att på kameralistikens fält och i armeorganisatörernas leder sträfva efter hägrande generalsepålewter eller ministertaburetter, villiga att kasta ett qvasimilitäriskt skimmer öfver rotefunderingarne — hvad under då att det djerst framträder med sina anspråk? Kamrarne hafva emellertid stannat i olika beslut: Första kammaren har beslutat en anhållan till regeringen om framläggande vid nästa riksdag at ett, hufvudsakligen med afseende på roteringsbördan, modifieradt organisationsförslag; Andra kammaren har deremot antagit utskottets betänkande hvarigenom indelningsverket raflöses, såsom det heter. Enligt R. O:s 63 S skall vid kamrarnes olika beslut utskottet söka att de olika meningarne, så vida möjligt är, sammanjemka. Men detta lär ej vara möjligt här, hvarest å ena sidan rent alslag skett. De nu söretagna voteringarne äro väl således på samma gång slut i saken. I en punkt synes dock vid ett flyktigt ögonkast en dylik sammanjemkning kunna ske, och det är i fråga om värnepligtslagen. Denna blot utan votering gillad at Första kammaren och i Andra kammaren tyckes, lör att döma af de telegrafiska underrättelser som föreligga när detta nedskrifves, samma lag hafva varit innefattad i den del af uiskottsbetänkandet, som i gårdagsnattens sena timma derstädes antogs. Men den geme: het, som skulle tillåta sammanjemkniug, lgger biott på ytan och finnes ej till i verkligheten; ty Första kammaren har obetingaät antagit den nämnda förordningen. medan Andra kammaren vid sitt Ain