Göteborgsposten – 19 april 1871, sida 2

ramlade privilegier bar i Frankrike, såsom i de andra stora industriidkande nationerna, rest sig en annan privilegierad klass: börsaristokratien, hvars tur det kanske nu är att bli renad i det obyggliga borgerliga blodbad, som hemsöker Frankrike — detta land hvilket tyckes vara af Försynen ämnadt till det ideernas experimentalfält, från hvilket menskligheten har att uppskära sina andliga skördar af politisk och social halt. Onaturliga förhållanden, som kunna uppväxa at kapitalets och arbetets ställning till hvarandra, skola kanske komma att regleras genom följderna af den revolutionära omhvälfningen, när dennas idger en gång bli tillgängliga för verlden, ifall den har några, och menskligheten kan i större lugn afse från de ytterligheter, hvilka besudla nästan hvarje revolution. Det omnämnda telegrammet säger neml, att Kommuneni Paris sistl. Söndag utfärdat ett dekret, genom hvilket Industrikamrarnes (Industriföreningens) förvaltningsråd (syndikat) inkallas till sammanträde för att välja en komite, hvilken skall utarbeta en statistik ö ver verkstäderna. Kommunen bestämmer vidare genom dekret vilkoren för verkstädernas öppnande på nytt. De arbetsgifvare som lemnat Paris, eller deserterat, såsom det heter så expressivt, få icke åter öppna verkstäderna, utan associationer af de arbetare, som å dessa varit sysselsatta. De arbetsgi.fvare, som återvända, beviljas dock en lämplig ersättning för de till associationernas egendom öfvergångna verkstäderna, under det att deremot de, som under en viss tid ännu hålla sig undan, gå förlustiga om sin i verkstäderna liggande egendom. Det tillhör oss icke att ännu, då vi ej känna dekreten och deras motivering fullstävdigt, yttra oss öfver detta nya uttryck för de socialistiska tendenser, som röra sig inom pariserrevolutionen. Gå de ut på en större eller mindre plundring af den enskildes egendom, hans rätts tillhörighet, så äro de naturligtvis förkastliga; men om de afse att söka åstadkomma ett slags utjemning mellan kapitalet och arbetet, så kan det i dem ligga mycket, hvilket bör förtjena afseende. Redan den omständigheten, att tanken på de Blancska nationalverkstäderna från 1848 uppgifvits, är ett steg framåt på den praktiska banan, likaså synes den bestämmelsen, att verkstadsegarne skola erhålla en proportionerlig ersättning, beräknad i enlighet med den statistik som en af deras eget syndikat utsedd komitG uppgör, vittna om, att man åtminstone ännu, i teorien, vill i detta afseende lemna den enskildes rätt i möjligaste mån okränkt — äfvenledes ett framsteg, ithy att annars nationalverkstäders öppnande och bibehållande måste i sina följder krossa de enskilda industriidkarne. Huruvida det naturvidriga, som kan ligga i den stora schismen och ofta obilligt ojemna ställningen mellan kapitalisterna och arbetarne i de stora industriidkande länderna, skall kunna utjemnas genom pariserkommunens tendens att vilja öfverlåta den industriela produktionen på arbetareassociationer, 8. k. produktionsföreningar, må äfven lemnas osagdt. Dessa senare tillhöra ännu blott experimentets område, der de bragts till stånd; men det är väl möjligt, att i dem ligger den framtida lösningen at det stora sociala problemet. Så antaga åtminstone många statsekonomiska skriftställare; äfven i vårt land har denna åsigt sina förfäktare bland ingalunda radikala nationalekonomer. Emellertid skola händelserna i Frankrike vinna ett ökadt intresse derigenom, att det stora arbetareproblemet nu kommer öppet på programmet. Visserligen kan och skall väl äfven kommunen duka under i sin kamp med Versaillerregeringen — en desto mera önskvärd utgång som denna senares seger innefattar statens, det helas, seger öfver den revolterande kommunen, delen af det hela, hvaraf äfven Frankrikes maktställning i Europa betingas, dess oberoende och sjelfständighet betryggas. Men om ock kommunen faller, så faller derför icke arbetarefrågan, och hvilken national församling eller regering, som Frankrike än får, skall den nödsakas att förr eller senare sysselsätta sig med densamma, till förekommande af nya revolter, nya borgerliga krig. Men arbetarefrågan är af betydelse ej blott för Frankrike. Hon är äfven dagens stora fråga i England, i Tyskland, i Spanien, i Schweiz, i Österrike, ja, till någon del äfven i Ryssland. Man må icke tro, att hon heller är främmande för de nordamerikanska Förenta Staterna, i hvilka nu redan, oaktadt den bestående större sociala jemnlikheten, obillighetsförhållandet mellan kapitalet och arbetet, eller kapitalisterna och arbetarne, är erkändt. Från Frankrike skall arbetarefrågan kanske derför tränga fram i konvulsiviska utbrott äfven i dessa andra länder. Sålunda skall möjligen denna pariserrevolution, som hittills väckt den bildade Europas afsky genom sina plundringsutsväfningar, erhålla en karakter och ur densamma kanske qvälla fram en stor princip, fastän under outsägliga födslovåndor för det olyckliga land der det borgerliga kriget rasar. IIvad angår detta, så visar det sig, att Thiers verkligen vill äfven med hungrens tillhjelp betvinga det upproriska Paris, eller rättare de upproriska derstädes. Han har för detta ändamäl utverkat af tyskarne, att Paris icke heller på nordbanorna får förses med lifsmedel: hvarjemte Mac Mahon också tillå