Göteborgsposten – 18 april 1871, sida 2

Men Cole var ej den man som så lätt kände sig förolämpad. — Jo, jag har sökt efter er nu en tid, sir, svarade han, och då jag fick so er hos oss tänkte jag att jag skulle följa efter er för att så omtala en nyhet för er. — Hvad då? — Det rör honom, ni vet. — Måtte fn ta honom. Jag vill ej höra något om honom. Jag står i begrepp att lemna landet. Nåväl, hvad är det? — Han har nu ställt sig illa med föreningarne igen. — Hvad rör det mig? — Ah! Sitt ner, Cole, och tala om förhållandet för mig. Cole omtalade alltsammans och försäkrade honom att förr eller senare, såvida hotelserna ej hjelpte, skulle föreningen låta utföra något nytt våldsamt dåd emot honom. — Kommer ni att användas ? — TIfall det blir förenadt med fara, föredraga de mig. Mr Coventry såg på sina koffertar och derefter på Sam Cole. En röst inom honom hviskade: FIy! Han qväfde denna varnande röst och sade Cole att han skulle stanna och afvakta utgången af denna sak, samt att Cole skulle inberätta till honom närhelst något nytt tilldroge sig. Från den stunden förde denne gentleman en missdådares lif, klädde sig som en arbetare och gick aldrig ut annat än om nattetid. Bolt Little blefvo ånyo bestulna och fingo ej veta det förrän nästa morgon. Denna gång var det ej hjulbanden, utan vissa axlar och skrutvar som försvunnit,