Göteborgsposten – 14 april 1871, sida 2

Ehuru det förefaller oss som den korrepondent, hvilken tillsälligtvis hedrat oss med otvan införda bref, väl mycket skulle betrakta sakerna genom ett synglas, som tyckes vara ånadt från verkställande direktören i Stockholms Enskilda Bank sjelf, ha vi ändock ej velat underlåta att införa brefvet. Hr Walienberg är en man af så framstående skicklighet på det finansiella området, att antingen ban såsom hr A. O. Wallenberg administrerar Enskilda Banken, eller såsom hr Wallenberg, A. O., väcker motioner i Första kamelier under signaturen A. O. W. skrirver sitt Ekonomisktw, de utaf honom i handlung, tal eller skrift uttryckte åsigter förtjena uppmärksamhet. Om också ofvanstående bref ej röjer den stora tormella talarg, hvarmed hr W. plär sjelf försvara sina ånigter, så synes dock tramstallningen al det faktiska törloppet vara sådan att den innehåller den segrande majoritetens version af saken. Det har hittills varit minoritetens uppfattning af forloppet, som uteslutande funnit uttryck i de allmänna tidningarne, och det kan således vara på sin plats att äfven den andra parten i målet må för offentligheten framdraga sitt försvar. Några anmärkningar taga vi oss dock friheten göra mot detsamma. Det är sällan blott den enes fel när två råka i grä!, säger ordspråket, och isynnerhet i detta fall torde det vara svårt att anse hr W. alldeles fri från tadel och att detta ensamt bör träffa hans motståndare. En bankdirektör, hvilken förmår skaffa aktieegarne så stora dividender som hr W. kunnat göra, eger i dessa dividender mäktiga förespråkare hos bankens lottegare och ej mirst hos direktionens medlemmar. När dessa icke torthy stå i beständig opposition mot den ur pekuniär synpunkt förmänliga högsta ledningen af banken, måste någon hake härvid finnas. Hr W:s önskan att få doc. Arnberg in såsom ledamot at bankens direktion framställes af vår korresp. som den bulvudsakliga anledningen till den stora meningsskiljaktigheten, och i sammanhang härmed framhafves det förtjenstfulla hos hr W. att vilja afnjelpa en oräuvma, som höga vederböraude begått derigenom att de icke för det allmännas rakning tagit hr Arnbergs tjenster i synnerligt anspräk. Vi kunna ej anse det vara de enskilta bankernas pligt att i efdant hänse