Göteborgsposten – 14 april 1871, sida 1

ha kännt sig bittert sårad då han kunnat atresa på uetta sätt, utan att ens låta mig veta om det. Mrs Little lyftade sina händer mot höjden. — Hvad ha vi gjort? hvad ha vi gjort? Ej underligt att han blifvit sårad! Oh, min stackars misskände, förorättade bror! Hon gret bittert och lade det till den grad vid sig, att det inverkade både på hennes helsa och lynne. Hon tycktes från den stunden ej vara samma menniska. Under det hennes son och hennes vän sade allt hvad de kunde hitta på för att trösta henne, visade sig utanför porten den siste man de väntsde att få se — mr Bolt. Henry såg honom först och gaf det tillkänna för de andra. — Låt ej den pratejuke narren slippa in och störa oss i vår sorg, sade doktorn genast. Han öppnade dörren och bad tjensteflickan säga att ingen vore hemma. — Ingen hemma, sade hon då mr Bolt trädde in. — Det är osanning, svarade han och sköt henne åt sidan samt trädde in i salongen. Lönar sig ej att ni begagnar era vanliga knep mot mig. Jag såg era hufvuden genom fönstret. Goda nyheter, min gosse! Jag har gjort en god affär. Jag ville ej säga ett ord derom till er, förrän saken var på det klara. Jag hur såst min byggnadstomt till några herrar som spekulera på att uppföra en kyrka der, och jag har vunnit femhundra pund på affären. Vidare har jag köpt en redan färdig fabrik — Star Works; köpt den, sir, som den står med rubb och stubb.