Göteborgsposten – 13 april 1871, sida 2

bourg UIm. Markens geografiska bildning på den tyska sidan erbjöd ej nägra närmare positioner af tillräcklig strategisk vigt för att det skulle löna mödan förvandla dem till stora fästningar, och derigenom stodo hela tyska venstra Rhenstranden och en stor del af södra Tyskland, inklusive Baden och Wurtemberg, alltid öppna för en fransk invasion. Det fanns endast ett sätt att möta denna tara — det sätt som användes i detta krig — nemligen att tyskarne, färdiga före fransmännen, skulle koncentrera hela sin styrka på gränslinien mellan Moselle och Rhen samt i sin ordning göra en invasion i Frankrike; i detta fall skulle dock en förlorad drabbning drifva dem tillbaka till Mainz och öfver Rhen samt lägga hela Baden och Wärtemberg öppne för invasion. Sålunda voro de tyska Rhenfästningarne Germersheim, Mainz, Coblenz och Cöln, ehuru bildande en stark linie, endast ett skydd för landet bakom dem — det vill säga för landet öster om Rhen och norr om Main. De frammanför Rhen belägna fästningarne — Landau, Saarlouis och äfven Luxembourg — voro ej af någon stor vigt; ingendera af dem skulle kunnat hindra frammarschen af en armå. Luxembourg hade gerna kunnat umbäras, Landau hade först helt nyligen blifvit reduceradt till en blott depötplats och med Saarlouis kunde man ha följt samma exempel om blott militära skäl varit de afgörande. Denna fredstraktat förändrar sakens hela utseende. Genom besittningstagandet af Strasbourg och Elsas blir hela Rhenlinien upp till Båle tyskt område, och Strasbourg, skyddadt i söder af Schlestadt och Neu-Breisach, blir från att ha varit en utfallsport mot Sydtyskland dess hufvudsakliga och centrala bålverk, medau Vogeserlinien utgör den första försvarslinien. Norr om Strasbourg skola äfven de venstra sluttningarne af dessa höjder tillhöra Tyskland och med dem de små fästningarne Phalsbourg, Petite Pierre, Lichtenberg och Bitche, hvilka mer eller mindre kraftigt skydda passen. Sålunda skall södra Tyskland erhålla ej blott en mycket stark skyddsmur mot ett angrepp af Frankrike, utan äfven en stark operationsbasis för ett anfall mot Vrankrike. Men detta är blott den minst vigtiga punkten. Öfverlåtandet af Metz lemnar Tyskland en anfallsstyrka mot Frankrike, lika stor som den Frankrike skulle erhålla mot Tyskland genom besittningen af hela venstra Rhenstranden med alla dess fästningar och deras brohufvuden på högra stranden. Om Frankrike hade Coblenz med Ehrenbreitstein och fästningen Mainz då skulle Tyskland vara i samma svaga strategiska ställning gentemot Frankrike som Frankrike nu är gentemot Tyskland. Besittningen af Metz framflyttar den tyska anfallsbasen mot Frankrike fullt 20 sv, mil. Det gifver dem öfverlägsenhet i afseende på naturlig position som de aldrig förut egt och just på den plats der de helst måste önska ea så mäktig förpost för deras befästningssystem vid Rhen vara belägen — en förpost som dessutom skyddas i norr af Thionville och Luxembourg, som nu på en gång återfår en del af sin fordna vigt. Och alldeles som det på andra sidan Rhen, i det inre af Tyskland, knappt finnas några positioner af naturen tjenliga till stora fästningar för att spärra vägen till Berlin, så är vester om Moselle samma brist på strategiska positioner, hvilka kunde göras dugliga till att hålla fienden på afstånd från Paris. Då tyskarne äro i Metz, är vägen till Paris öppen för dem, så snart som den franska arm6en förlorat en enda stor batalj på fältet. Af Verdun och Toul jemte Frouard och Nancy torde härefter ett befästningssystem bli bildadt, men de skola aldrig kunna gå upp emot eller ersätta Metz, och mellan Meuse och Paris synes det ej finnas någon position, hvarest, äfven om den befästades aldrig så mycket, en slagen armt kunde hejda eröfrarne. Om å andra sidan den tyska armåen blir slagen framför Metz, skall denna fästningsgarnison, såvida ej hela armåen öfveriladt tager sin tillflykt dit, såsom det skedde i sistl. Augusti) kunna hålla i schak mer än två gånger så stort antal som den sjelf utgör, och hela territoriet mellan Moselle och Rhen torde förblifva omtvistad mark, tilldess Metz åter blir eröfradt af fransmännen. Ingen arm skall vilja försöka att knäcka två sådana nötter som Metz och Mainz på samma tid, såvida ej den motsatta arm6en upprepar det Bonaparteska fälttåget 1870, hvilket ej gerna kan väntas. Således sätter besittningen at Metz tyskarne i stånd att, i händelse af nederlag, fortsätta kampanjen i åtminstone ett par månader på venstra Rhenstranden och betydligt försvaga en framgångsrik fiende innan han hinner till deras hufvundsakliga försvarslinie, Rhen. Är det möjligt för en stor nation, sådan som den franska, att för någon längre tid underkasta sig en sådan ställning? Är det ej absolut nödvändigt för fransmännen att, så snart de hunnit åter hemta andan, ingå allians med någon makt — betyder föga hvilka denna makts egna ändamål kunna vara — som skall hjelpa dem att återvinna Metz och Strasbourg? Och i sådan händelse då det blir ett krig af som föres af två makter mot en eller, hvad som är ännu sannolikare, då det blir ett curopeiskt krig, skall Tyskland erfara huru vigtigt Elsas med Metz är, trots motståndarnes alla militära fördelar. Slopandet af de två fästningarne skulle ha gifvit dem tillräcklig säkerhet; men ingen militärisk position i verlden eger equivalens med en grannations fortfarande fientlighet. Och under det tyskarne inneha Elsas och Lothringen får man ej förvåna sig öfver om fransmännen återupplifva de tolf taflornas gamla lag: Adversus hostem :eterna auctoritas esto!