Göteborgsposten – 13 april 1871, sida 1

Göteborg d. 13 April 1871. De offentliga föreläsningarne. Prof Dietrichson fortsatte vid gårdagens föreläsning sin framställning af det konstverk, som är kändt under namnet Apollo da Belvedere. Vid det föregående föredraget hade hufvudsakligen den arkeologiska synpunkten gjorts gällande: den igår hållna föreläsningen hade till syfte att lemna en kritiskt-estetisk analys af ämnet. De bildande konsterna äro trenne, men konsten är en. Man spårar ock alltid i den ena en hänvisning till en annan såsom dess komplement. Arkitekturen, hvars begrepp och ändamål ligga deri att den är en aningsfoll framställning af egendomligheterna i den natur, i hvars midt det arkitektoniska konstverket blitvit stäldt, hade så småningom, såsom vid föredragen om Akropolis blitvit visadt, röjt spår af öfvergång till skulpturen. En lefvande ande hade blifvit inblåst i de stela geometriskt-mathematiska linier som utgöra arkitekturens grunddrag. Så uppkom först ornamentet, och närmandet till skulpturen blet tydligt när t. ex. på Erechteionkaryatiden uppstod såsom arkitravens bärarinna. Isynnerhet inom den grekiska konstverlden visade sig det nära sammanhanget mellan arkitektur och skulptur. Här hade de förnämsta arkitektoniska verken det hufvudsakliga ändamål att utgöra den bakgrund, från hvilken mejselns alster skulle framträda, och omvändt kunna dessa antikens bildhuggareverk oftast först då rätt uppfattas, när de bedömas sedda i samband med den byggnad, hvari de först varit uppställde. Skulpturens id är emellertid en helt annan än arkitekturens. Arkitekturen är, såsom man har kallat den, en frusen musikk d. v. s. den tanke som genom densamma framställes finnes endast till i aningens, känslans form. Skulpturen deremot framställer en klar, individualiserad tanke: den gifver bilden af en stor, mäktig ande sådan denne funnit uttryck i en skön kropp. Bildhuggarekonsten kan aldrig behandla det fula, och häri skiljer