hand åt den i sina vitalintressen så svårt skadade staden, i st. f. att omedelbart begifva sig till Paris och sålunda hastigast möjligt återställa den naturliga tyngdpunkten i den oerhörda centralisationsmaskinen, handlade nationalförsamlingen i alldeles motsatt riktning. IIon tvekade om att återgifva staden Paris de municipala rättigheter, som hvarje fransk stad egde och eger; hon försvårade regleringen af vexelmoratoriet, hvilket är en lifsfråga för 9fordelar af de handelsoch näringsidkande innevånarne; hon afgjorde frågan om hyrorna på ett sätt, som måste leda till ruin för alla med tunga hyror belastade affärer, liksom om husegarne allena skulle ha privilegiet att utan någon nämnvärd skada utgå ur den allmänna krigsnöden; hon helsade med glädje, att högst opopulära och för imperialistiska tendenser misstänkta generaler gjordes till militärbefälhafvare öfver Paris och dermed till herrar öfver en mot dem ogunstigt stämd befolknings säkerhet och lit; hon uppförde sig obetänksamt då mairerna från Paris kommo till Versailles, för att hemta råd, och tillbakavisade alla bemedlingsförslag, medan sådana ännu kunde förtjena afseende. Derför blef det för öfrigt genom hopade lidanden demoraliserade Paris ett viljolöst byte för ett djerlt röfvarband, hvilket nu våldsamt brandskattar detsamma, sedan det börjat se sina maktdagar nalkas till slut och derför vill, medan det ännu har makten, roffa till sig genom sköfling le skatter, på hvilka vissa af dess medlemmar sedan kunna sjelfva bli eådana rika välustingar, som de, hvilka de förut hånfullt itpekat för den hvisslande mängden som straffvärda menniskor.