Göteborgsposten – 11 april 1871, sida 2

— C— — Tf ropades ständigt: Till Versajllosls, likasom man för några månader sedan ropade: Till Berlin! På morgonen visade det sig att nationalgardisterna lydt timman bättre och fullständigare, an man skulle väntat; tillochmed ifrån de s. k. reaktionära arrondissementerna har icke obetydligt manskap infunnit sig. En arme om mer än 100,000 man stod redo att företaga ett utfall och blef af högste befälhafvaren, general Bergeret, deladt i trenne kårer. Venstra flygeln marscherade mot Fontenay aux Roses; högra flygeln hade befallning att öfver Courbevoie rycka mot Versailles; centern skulle operera mot Styres och St. Cloud. Alla tre kårerna skulle stöta tillsammans i Versailles, det egentliga föremalet för angreppet. (Korresp. bekräftar således till fullo våra efter de förvirrade telegrafuppgifterna förut gjorda antaganden). . . . Alla förståndiga menniskor här i Paris äro öfvertygade om, att planen fullständigt misslyckats och att striden i dag varit ytterst olycklig tör kommunisterna. IIufvudorsaken till deras nederlag bör sökas i kommunisternas oriktiga antagande, att fästet Mont Valerien ej skulle skjuta på dem. I denna tro ryckte nationalgardisterna ända fram under fåstets kanoner och uppkastade tillochmed batterier tätt utanför Mont Valerien. Befalhafvaren i fästet lät dem så länge som möjligt förblifva i denna tanke och lät tillochmed ett betydande antal trupper utan hinder marschera så långt fram som till Nanterre och Rueil (straxt NV. om fästet). Dåhan omsider öppnade elden, blefvo de i hög grad öfverraskade och bragtes i den yttersta förvirring. En mängd nationalgardister kastade sina vapen och skyndade tillvaka till Paris, ropande: Vi äro förradda! Detta återtåg började kl. 8 på morgonen och varade i flera timmar. Man slog åter till samling på gatorna, för att kalla ihop förstärkningar, men endast få nationalgardister infunno sig. Emellertid jann den del af högra flygeln, som nått förbi Mont Vakkiieen, sig nu vara atskuren från reträttlinien genom elden från fästet. I Paris heter det nu, att general Bergeret blitvit afskuren med 15,000 man och att man med afsigt låtit Gustave Flourens lorena sig med honom, så att dessa båda egeneraler, hvilka samlat en styrka af 30,000 till 35,000 man, antingen måste gifva sig eller under mycket vgunstiga förhållanden upptaga kampen. Under tiden ryckte centern fram under betäckning at fästena Issy ych Vanves, hvilka besty ckats med flera batterier och underhöllo en liflig eld mot Sövres. Den häftigaste artilleristriden stod mellan Sevres och Chatillon. Sistnämnda plats besattes af 10,000 insurgenter. En allvarsam träffning skall äfven ha egt rum på terrängen mellan Mont Valerien och Bougival (4 sv. mil vester om Mont Valerien). Men redan kl. 8 voro regeringstrupperna herrar öfver hela terrängen från Rueil och Nanterre till Courbevoie; deras kavalleri genomströtvade alla byar, för att uppfånga de splittrade och flyktande nationalgardisterna. Klockan var livet öfver 8, då jag såg de första insurgenttrupperna komma tillbaka till Paris i små afdelningar och stadda i tull upplösning. De omnibusar, som befara Avenue de Batignolles och Elyseiska Fälten, voro proppfulla med flyktingar. Alla portar voro stängda, så att ingen kunde komma ut ur Paris. Emellertid hördes ständigt kanonsalvor, isynnerhet f. ån Mont Valerien, som tycktes skjuta i riktniog mot Agentenil. Omkring kl. 10 lyckades jag komma ut genom Maillot-porten (mot vester på väsen till Neuilly). Jag fann Avenue de Neuilly uppfyld med insurgenttrupper. Några lupo tillbaka ull Paris, andra sutto och drucko på de få restaurationer, som funnos öppna. De hus på båda sidor om alleen, som igär hade fönster och balkonger fullsatta med menniskor, tycktes i dag vara alldeles utdöda. Man såg ej något framryckande mot Courbevoie. De insurgenttrupper, som gingo tillbaka till Paris, klagade högt öfver, att de voro skamligt förrädda af sina anförare, som fört dem rakt mot Mont Valerien och inbillat dem, att detta täste var i kommunisternas händer. Trupperna voro synbarligen demoraliserade och utan manstukt. Ibland dem tunnos några garibaldister och linietruvper. Jag såg en zouav, som bar tre chassepotgevär. Vid Neuillyoron stod en bataljon i god ordning. I samma ögonblick uppstod en panik nära Napoleonsmonumentet; en mängd menniskor rusade fram mot bron. Det sades, att artilleri rykt ut från Mont Valerien och att kanoner ha blifvit riktade mot Avenue de Neuilly. En bataljon skyndade upp på en barrikad och intog en ställniug med gevären färdiga till skjutning. Emellertid valtrade sig en ström af flyktingar öfver ÄÅLvon till venster, längs Seinestranden samlades trupper för att iakttaga, om en ilankrorelse gjordes från Mont Valerien. Jag gick öfver bron och slöt mig till de ambulansvagnar, som just nu körde ut. Vi voro snart vid ändan af Avenue de S:t Germain och kunde se, att Mont Valerien underhöll en häftig eld mot Argenteuil. Två hästar lågo döda på landsvägen; köttet var skuret ifrån benen på dem; de sades ha tillhört general Bergeret. I ett hus funno vi en sårad nationalgardist och en dödad garibaldisk officer. En granat från Mont Valtrien slog ned tätt intill oss; ambulansvagnarne mäste nu draga sig längre tillbaka. Några insurgenttrupper hade begagnat sig af ambulansens närbet till att föra bort en kanon, som stod öfvergifven på vägen; detta hade varit orsakeu till, att man sköt på oss från Mont Valerien. Något längre mot norr stod återigen en öfvergifven kanon. Elden från Mont Valerien blef något svagare, och tre af oss vågade sig fram till Nanterre för att se efter om man der behöfde ambulanser. I en grop funno vi liket efter en insurgentolficer. Man hade synbarligen försökt uppställa ett faltbatteri mot Mont Val6rien, fastän ett sådant måste vara utsatt för fästets grofva artilleri. En skarp och liflig gevärseld hördes från trakten vid Bougival, och Mont Valrien kastade oupphörligt granater till höger om oss mot trupper, som vi ej kunde se, fastän deras kulor hveno öfver våra hufvuden. Troligen var det de trupper, om hvilka vi senare hörde, att de omringats vid Nanterre. Demoralisationen bland insurgenterna visade sig öfverallt. Vi tunno tvenne officerare dolda i ett hus; de meniga soldaterna bådo landtfolket låna dem bonddragter, tör att de skulle kunna undvika att bli gripna af regeringstrupperna, De tycktes ej ha någon klar föreställning om stridens gång, utan endast upprepade att de blitvit förrålda. Etter hand kom. mo en del sårade. Kampen sträckte sig ut öfver ett så stort område, att det är omöjligt att göra sig någon säker töreställning om antalet döda och särade jag tror likväl, att det i proportion till de stridande massorna icke är stort. Kommunisterna höllo si för det mesta betäckta, och granaterna från Mont Valerien gjorde ej mycken skada. Jag såg mycket få skottsår af gevarskulor. Kl. 3 e. m. installde Mont valerien sin eld; striden tycktes vara slut på denns kant. Regeringskavalleri galopperade omkring föl att stanna och gripa de kringspridda flyktingarne Jag såg många insurgentsoldater bli tillsangatagna och regeringstrupperna visade vid den behandling