Göteborgsposten – 8 april 1871, sida 1

TPOMGCLHH. dull URI w 2— 2— omboositör. — Kulmakernas drottning ett exempel n tt efterfölja. — Man dansar och — spekulerar. — I u ånken på den ensamma främlingen! — Anekdot. Bland familjelifvets glada fester, är det äl knappast någon, som intager ett så framående rum som födelsedagen. Hvem erinrar ig ej ännu, från barndomens sälla dagar, det Vomakerprydda kaffebordet, tårtan och södelselagspresenterna at pappa, mamma och syskoven, huru man gick och i sitt sinne räknade jtver hvarje dag, som ledde närmare till mået, huru det knappt ville bli slut på den ånga naten fore den betydelsefulla morgoven, huru man låg med slutna ögon och låtsade sofva så djupt, så djupt, under det att vänliga gestalter sysslade med 7syrpriserna och hur man slutligen lät sig väckas och såg så ogement förvånad ut som helst — man hade naturligtvis icke den ringaste aning om någonting alls! Hunna något längre i lifvet, se vi föaelsedagarne med andra ögon och äro vi af ett visst kön och af en viss ålder önska vi dem nog för pocker i våld. Ack, den som ändå vore stor ändår, öuskar barnet, då det ser de äldre tå vara med om nöjen och torlustelser, hvari de brinna at åtrå att få deltuga, ack, den som vore barn igen, suckar gubben, der han, af gikt och posager sastspikad vid sin länstol, från sitt sonster ser en flock rödkindade ungdomar skena ötver berg och backar. Ungdomen ser framåt, ålderdomen tillbaka och för den senare kan derfore hvarje födelsedag ofta nog bli en helsosam påumnelse om huru hans lit så småningom utvecklats, huru hans krafter vuxit, hans intelligens mognat, hans energi riktats mot ett bestämdt mål, godt eller ondt, högt eller lågt, en repetitionskurs i ett menniskolits historia, hvari måhända frågetecknet är mindre sällsynt än — tankstrecket. Vi småfolk, vi fira våra födelsedagar och göra våra återblickar, med större eller mindre tillfredsställelse det är sannt, men hvad betyder väl vårt lilla debet och credit, vårt lilla krafsande i kunskapens träd på godt och ondt mot dessa digra räkenskapsböcker som släs upp af, denna uteslutande på den onda frukten lystna aptit, som är så egendomlig för en och annan af jordens mäktige. En af dessa ingick idag åtta dagar sedan i sitt 56:e år. Den historia, hvars blad han möjligen på denna dag genombläddrade, omfattar i sina senaste kapitel hela Europas, ty den mäktige födelsedagsfiraren var Otto Edvard Leopold von Bismarck-Schönhausen, en gång i unga dagar, en fantastisk, passionerad, oregerlig student, idag en slug, kall, beräknande diplomat, för hvilken ett menniskolif ej betyder mera än en pris snus eller ett spetsglas konjak. Ilvilken egendomhg tillfällighet art just han, som gjort så många klyftiga hulvuden till narrar, ban, som fått Sflaxen att tala och till på köpet uttala en dumhet, lika kolossal som det verldsrykto denne ända dittills vetat upprätthålla, han, som fått en i sina egna och många andras ögon särdeles knifvig diplomat, italienare till börden och fransman till man6ren, följaktligen både listig och polerad, att plumpa i protokollet, att denna, för närvarande, obestridligen Europas mest framstående personlighet, örn och slaghök på samma gång, denne simple adelsman, som, så aft säga med egna händer, satt furstekronan på sin kala hjessa — firar sin födelsedag just på första April! Lika litet som någon dödlig idag för ett år sedan kunde ha förutsagt de märkliga händelser, som tre månader derefter skulle uppröra verlden, lika litet torde vågon, icke ens den sluge Bismarck, kunnat förutse den bedröfliga vändning, som sakernas ordning på sista tiderna tagit i Frankrike. De skulle vara löjliga dessa den första franska revolutionens apor, som kluta ut sig i hufvudbonader å la Marat och kappor å la Danton, som frossa af de läckraste rätter serverade på sillverfat, berusa gig ur gyllene pokaler och låta passa upp sig af betjoning i galauniform, deras uppträdande skulle företalla som en tarflig parodi, den der icke ens har nyhetens behag, om icke under all denna narraktighet Ulage det blodigaste allvar. Vid betraktande! —— — (3 DD —