Göteborgsposten – 8 april 1871, sida 1

jertas krönika. På detta hjerta ha vi dock å mången gång dristat oss klappa, att vi; fven idag våga framkomma med en liten vink ör dem, som älska att öfva barmhertighet k not den behöfvande nästan. Vi anse oss ej 12 unna göra detta på något bättre sätt än då 1 i här nedan ordagrannt återgifva en oss från : n akfad Insändare tillhandakommen skrifelse, som på ett lika intagande som tilltaande sätt målar den ömmande belägenhet, vari en, i ordets egentigaste bemärkelse auvre lonteuse befinner sig. Alltså, här är len: Då man passerar stora landsvägen mellan gästifvaregåärdarne Smedseröd och Åsen och kommer i färheten af Ucklums kyrka och den natursköna Iellungen, ser man till venster om vägen en liten betydlig stuga. Skulle den resande fråga hvem som bebor detta auspråkslösa hem, så får han af ortens yefolkming till svar: Franska frun-. Den person, som så benämnes är en 80-årig fru Bonander, född Conti i södra Frankrike, hvarest hon för 60 år sedan blef gift med en svensk sjökapten och flyttade med honom till Sverige. Efter ankomsten hit blef hon af sin svärfader, d. v. prosten Bonander på IJjörn, undervisad i lutherska läran och öfvergick till vår trosbekännelse. Men allt sedan hon beträdde den främmande jorden har ödet varit henne ogynnsamt. Hennes man drunknade på en sjöresa och lemnade henne utan alla tillgångar. Länge var hon i saknad af bostad, men vid ett besök som hennes höge landsman, konung Carl XIV Johan, gjorde i Göteborg, lyckades hon få företräde hos monarken, hvilken skänkte henne femtio riksdaler, hvarför hon köpte den ofvan nämnda stugan, der hon allt sedan varit boende. Ända till de senaste åren har hon arbetat för sitt uppehälle, för att slippa anlita fattigvården. Dock — nöden har ingen lag. Då menniskan nått sjutiotalet, aftaga arbetskrafterna. Så har det ock gått för den gamla fransyskan och hon mottager nu af Ucklums kommun ett understöd af 15 riksdaler årligen. Huru små och anspråkslösa hennes behof än aro, är dock denna summa allt för liten för att räcka till för lifvets oundgängligaste behof och säkert skulle den gamla lidit mycket, om icke närboende grannar räckt henne en hjelpsam hand. Insändaren har velat låta dessa rader komma till allmänheten i det hopp att kanske bättre lottade medmenniskor kunde finna tillfredsställelse uti, att bereda den fattiga enkan någon lindring i hennes på all litvets glädje blottade belägenhet med någon ringa gåfva, som, huru anspråkslös som heldst, likväl skulle vara stor för den fattiga enslingen och bereda henne glädje. Ädle mendiskovän! Du, som ömmar för det blödande Frankrike och dess hårdt pröfvade barns nöd i våra dagar, glöm icke att i ditt exet land, i din närhet finnes en Galliens dotter, som skall välsigna dig för den minsta gåtva, hvarmed du lindrar hennes nöd! Hr prosten H. A. Nordholm, Kongelf och Spekeröd. skall säkert gerna mottaga och tillställa fru Bonander de gåfvor, som möjligen kunna inflyta. Vi tillägga endast, att Red. men storsta beredvilligbet wottager och redovisar de medel, som ull Red. insändas till fsörmån tör den åldriga damen. I ett sällskap skröt någon vidt och bredt öfver sitt utomordentliga lokalsinne. Isajag blott en enda gåvg varit på ett ställe, kan jag aldrig gå vilse, så slutade hans ståt liga harang. En stund derefter tog han afsked, gick, och man kan lätt tänka sig hvilken skrattsalva som belsade honom, då han ögonblickligen derpå stack in hutvudet geuom dörren och i en bedjande ton uflät sig: Urkäkto! Det är väl inte möjligt att få låna ett ljus, jag kan omöjligt hitta till trappan. sr — AO —— a u ——2