IIxvarjehanda. En flugmenniskas historia. Våra läsare torde måhända erinra sig att för någon tid sedan omtalades att en s. k. fsugmenniska?, svensk till börden, under utöfvandet af sin farliga konst i Triest fallit ned och brutit halsen af sig. I Norrköp. tidn. omtalas derna fallna storhets historia på följande sätt: För tio a tolf år sedan sågs å kuskbocken på en af hufvudstadens droskor, eller också körande något af stadsgårdshamnens vedlass, en ung man, ganska snyggt klädd. Han var, som man kan förstå, åkaredrång och hette Thure Hansson. Unge IIansson kände dock inom sig, att han var född till något högre, till lindansare eller till att arbeta i trapezen eller något dylikt. Till den ändan höll han sig mycket i Mosebacke och åskådade med förtjusning de utomordentliga föreställningar, som de af herr Wallman engagerade konstnärerna gäfvo. Hans åkarehjerta slog af fröjd vid åsynen af en balancerstång eller en med glittrande paljetter besydd kostymjacka. Slutligen blef hans längtan för brinnande, och en vacker dag bad han herr Wallman, att om förmiddagarne få gå upp i trädgården och öfva sig. Hans begäran bifölls, och som ynglingen hade en afgjord fallenhet att stå på näsan, gjorde han stora framsteg både på händer och fötter, och att stå på hufvudet både bittida och sent, deri var han oöfverträfflig. En vacker dag annonserades, att det uppträdande akrobatsällskapet fått sig en ny medlem, en engelsman, herr Millins. Det var emellertid ingen annan än vår vän Thure Hansson, som skulle visa sig på styfva linan. Sverige hade fått en vagabond mer och Thure skulle, efter att förut hafva rullat? i groparne, rulla på klot eller gå på rullande klot. Han gjerde det; det gick bra; han gick på lina, lyckades också — och så var kar