Elsas och Lothringen, i öfverensstämmelse med de grundsatser som gälla inom den öfriga delen af det tyska riket. Inom den tyska riksdagen har polacken Zolkowsky inkommit med ett förslag om, att de polska provinserna skulle skiljas från det tyska riket, Bismarck svarade, att det preussiska Polen ej tillhörde något annat folk eller någon annan stat än Preussen. Motionären hade icke rättighet att tala så i namn af någon del af befolkningen. Polackarne hade med samma uppoffring stridt i det nu ändade kriget för den gemensamma saken, som innevånarne i de andra delarne af Preussen. (Hvad skulle de göra? Instuckna i den tyska armån, måste de ju strida med denna, utan att ba något annat val. Bra djerft är det onekligen, att vilja begagna deras tvungna ställning till en sådan paradox som, att polackarne i det preussiska Polen velat, med samma uppoffrande hängifvenhet som tyskarne strida mot Frankrike, Polens gamla allierade, för Tyskland under Preussen, Polens argaste fiende. På samma sätt kan hr Bismarck en dag komma och påstå — då fråga blir om Nordslesvigs utryckande ur den tyska enhetsstaten och återlemnande enligt tro och lofven till Danmark —, att de danskt sinnade soldater från Nordslesvig, som med maktspråk inpressats i den tyska armån, stridt med samma uppoffrande hängifvenhet mot Frankrike och för detta Preussen, som nu slukar dem!) Storhertigdömet Luxembourg synes nu faktiskt skola införlitvas i Tyskland. Underhandlingarne lära ha skridit så långt framåt, att frågan nu endast vänder sig om kronodomänerna och statsskulden.