pinan i den olyckliga hufvudstaden. Beklagligen synes hon i detta sall icke tillräckligt energisk. Den preussiska regeringen har för sjn del bemyndigat regeringen i Versailles att kasta så många trupper, hon vill, in i Paris, för att undertrycka upproret, men berättas det, med vilkor, att upproret är undertryckt inom d. 15 April, efter hvilken tid tyska trupper annars skola besätta Paris. Att emellertid de upproriska vilja låta det gå till en belägring, synes deraf, att kommunen uppfordrar staden till att förse sig med proviant. Thiers har i ett cirkulär till prefekterna skildrat Paris såsom stående isoleradt gentemot det öfriga pacificerade Frankrike. Nationalforsamlingen, som nära ansluter sig till regeringen, håller i lugn sina sammanträden i Versailles, der en af de vackraste armb6er, Frankrike någonsin egt, nu är nära att stå fullt organiserad. De lojala borgarena böra lugna sig och afvakta det nära förestående slutet på den korta men smärtsamma krisen. De röda ha vidtagit en åtgärd, som vittnar ånyo om, huru nära de radikala och despotismen egentligen stå hvarandra. Kommunen håller neml. sina sammanträden för slutna dörrar, och tidningarne få ej meddela något referat af förhandlingarne. Tänk, om kejsardömet skulle gjort på samma sätt! Någon oenighet skall ha uppstått mellan jakobinerna och kommunisterna. Kommunisten Assy har yttrat: Det jakobinska elementet öfverflyglar oss. Af de valda medlemmarne af kommunen ha också redan 16 nedlagt sina mandat och förklarat sig ej vilja vara medlemmar af kommunen. Kommunen har delat sig i tio kommissioner, af hvilka det verkställande utskottet och allmänna säkerhetsutskottet äro för ögonblicket af den största betydelsen, emedan de skola handhatva terrorismen. Det förstnämnda utskottet består af foljande medlemmar: Eudes, Tridon, Vaillant, Lefrangais, Duval, Felix Pyat och Bergeret. Det andra utskottet är på följande sätt sammansatt: Raoul Rigault, Ferr, Assy, Cournet, Oudet, Chalain och Göerardin. Till de ötriga utskotten har kommunen hänvisat finanserna, de militära angelägenheterna, lagskipningen, hufvudstadens proviantering, arbeten, industri och handel, de yttre angelagenheterna, förvaltningen och undervisningen. Regeringen i Versailles har beslutat upprätta fyra läger på olika ställen inom Frankrike. Bretagnerlägret skall bli i Rennes och ställas under befäl af general Ducrot, som utsett general de Houille till sin stabschef. Kärnan i den armå, som skall här bildas, utgöres af de från Tyskland bemvändande krigsfängarne. Ötver Versaillerarmen har marskalk Mac Mahon öfverbetälet. I Ami de France läses denna akildring af festligheterna i Paris efter valen d. 26 Mars: För några var d. 28 Mars en glädjens dag. Från kl. 4 till kl. 5 följde den ena artillerisalvan på den andra för att förkunna för hela Paris, att kommunen tog sitt Hötel de Ville i besittning. För att komma dit, hade den visserligen måst gå öfver generalerna Thomase och Lecomtes lik och ötver liken etter de på Vendömeplatsen fallna; men hvad gjorde det till saken? Audamålet helgar ju medlen! kitt sken af prakt blef åtminstone gikvet åt denna otidiga ceremoni. En estrad var uppförd utanför Henrik IV:s port, vid foten at det gamla monument som varit vittne till så många andra slags karnavalsskämt. Bakgrunden bildades af blåa draperier, och framför en flagg-gloria af röda färger stod en byst af friheten i gips. Man hade ausett det för riktigast att låta Henrik IV:s staty försvinna under ett höljavde täcke, utan tvifvel derför att smättingarne at 1871 icke skulle behöfva rodna öfver storheten hos denne konung från ett försvunnet århundrade. De centralkomitn tillgifna bataljonerna hade sammankallats. De uppfyllde kajerna, Victoria-allän, Rivoligatan och bildade ett slags sundhetskordong, som skilde de okända, men dyrbara borgare, hvilka hålla Paris öde i sina händer, från den reaktionära hopen. Den ärofulla tricoloren hade öfverallt försvunnit, för att lemna rum tör den röda fanan, hvars goda tjenster man känner. Många befinna sig i ett rus som efter en oväntad triumf; men ingenstädes sågo vi spår at den frimodiga glädje, som rycker allt med sig och som är ett tecken af en verklig folkfest, vid hvilken det hvarken är fråga om utsväfningar eller obehagliga minnen. Det har onekligen fordrats mod till att nedskrifva ett sådant ironiskt referat. Ett bland de för jakobinerna mest betecknande aktstyckena, hvilket skall gå till efterverlden som en beklaglig, en ohygglig förvildning i vära dagar, är nedanstående i deras otficiela tianing synliga artikel, hvilken firar furstemordets orgie såsom en helig, en fosterländsk handling. Den är författad af en af medlemmarne i la commune, C. Vaillant, hvars namn förtjenar att ställas i brottets galleri vid sidan af en Jacques Clement eller Ravaillac, såframt atsigten är lika klandervärd som handlingen. Uppsatsen lyder: Man har, ehuru icke officielt, försäkrat oss, att hertigen at Aumale är i Versailles. Skulle det vara fallet, har det tillgått så, att hertigen under vägen från Bordeaux till Versailles icke mött någon emedborgare. Af dylika händelser kan man inse, huru mycket den moraliska och medborgerliga meningen förminskats. Under den gamla republiken ansågs mord på tyranner som en lag. Här kallar en föregifven moral detta slags rättvisa och nödvändighet lönmord. Till de förderfvade varelser, hvilka finna behag i monarkiens ruttenhet, till de intrigörer, hvilka lefva på den, komma de sentimentalt enfaldiga. Dessa senare säga, att de stackars satarne till furstar icke äro mera ansvariga för sina fäders törbrytelser, sitt namn och sin familj, än Traupmans son skulle vara det. De glömma, att galerslafvens son icke dömes af den allmänna meningen; men med rätta misstros den, hvars ungdom emottagit inflytel