Göteborgsposten – 4 april 1871, sida 2

neml. den att de önska ega och njuta. De vilja icke, att någon skall stå öfver dem i moraliskt, socialt eller intellektuelt hänseende; de vilja tvärtom påtvinga andra sin öfverhöghet. Deras ledare, sko lans mästare, öfverensstämma icke alldeles i afseende på principerna eller dessas utveckling. De utgöra ett slags förvirrad blandning af alla de socialistiska och materialistiska skolor, hvilka splittrat de menskliga samvetena, alltsedan paradisets dagar. Deras ider äro till en del S:t Simons och Fouriers, men mera specielt Cabets och Babeufs. Det är i sjelfva verket Babeuf, som varit i Frankrike förelöparen till hvad som nu försiggått derstödes; det är till hans ideer vi måste vända oss, om vi önska att få nyckeln till det Utopien, som kommunen Paris företagit sig att införa på de praktiska idternas område. Lärarne för denna tillämpade Sociala Vetenskap äro — förutom de män som styrt oss under de sista tio dagarne — hrr Blanqui, Delescluze, Louis Blanc — den siste dock den moderataste och förständigaste ibland dem — Ramier, Mottu, Leo Mollier och några andra, hvilkas namn snart skola bli bekanta. Till dessa böra läggas de kamrater, som lyckades att vid sista valet inkomma i Nationalförsamlingen och, hvilka, i det de emottogo denna smörjelse som statsmän, derigenom skilt sig från det parti, för hvilket de voro chefer. T. ex. hrr Milliere, Toluin och Malon. Hvad hr Felix Pyat angår, är man säker om att finna honom öfverallt, der förstörelseverket skall göras. Det skulle vara mig svårt att här passera revy med cheferna för den kommunistiska skolan, hvilken endast visat sig utanför Hotel de Ville under okända namn, om vi undantaga hrr Lefrangais, Flourens och Jules Valles. Deras idcter ha nu hopblandats så fullständigt med de kommunistiska åsigterna, att det är omöjligt att längre skilja emellan dem, som säga sig snarare hylla kommunen än kommunismen och dem som äro mera för kommunismen än för kommunen. Det är lättare att säga, hvari de kommunistiska ideerna bestål och hvarthän de syfta, på grund af några af centralkomitens offentliggoranden. I början gällde frågan endast Proletariatets frigörande. Detta (frigörande var det första ord, som begagnades för rekryterande af proletärernas kår. Nästan omedelbart derefter önskade man afväpna bourgeoisien, för att upplösa försvarselementerna, och man talade mycket om dess municipalitet, om dess municipala frigörelse, om denna hvarje god pariserborgares dröm: Paris styrdt af sig sjelfå. På detta sätt lyckades centralkomitån få till stånd en öfverenskommelse med det motsatta lägret samt påskynda Ådet stora ordningspartiets kullkastande. Sedan den nu besegrat allt motstånd här i staden, aftager komitn masken och utvecklar, hvad det menar med la Commune de Paris. Det torde vara tydligt, att vi äro långt ifrån en blott kommunal omhvälfning, denna ryktbara och vanryktade Pariserkommun, som påtvang konventet, 93 års nationalförsamling, sina dystra dekreter. Men den har några likhetspunkter, ehuru den vida öfverträffar den i sina vyer, handlingar, syftemål. 1871 års kommun är suverän och konstituerande. Den uppsätter en grundlag och -öfverlägger om medlen att erhålla erkännande och garantier för densamma från den centrala myndigheten, hvem helst denna än må vara. Den erkänner derför tillvaron af en Åcentralmyndighet, men påyrkar besynnerligt nog icke, att denna centrala myndighet skall vara republikansk. Den må vara, hvad den behagar, endast den erkänner våra rättigheter, vår sjelistyrelse och vårt oberoende. Sådant är våra moderna kommunalisters språk. De dölja ingalunda sitt ursprung; de tala i förträffliga ordalag om sina förfäder från medeltiden, förgätande endast tvenne ting som funnos, en brinnande tro på försynen och det feodala systemet, hvilket kommunalisterna sjelfva i våra dagar ha ärft, hvars privilegier de utöfvat. De dölja ej heller sin afsigt att begagna våld mot den rivaliserande centralmyndigheten, nu representerad af törsamlingen i Versailles, om den skulle önska att beständiggöra sitt uppdrag och förneka de rättigheter att få lefva; efter eget godtycke, på hvilka Paris gör anspråk. De vägra likväl icke att öfvertaga sin del af de allmänna bördorna: Kommunen hyser ej någon önskan om att usurpera. Federerad med det frigjorda Frankrikes öfriga kommuner, skall kommunen taga i betraktande bestämmelserna i det kontrakt, som skall förena den med nationen, och erbjuda sitt ultimatum till det företag, som den tänker underteckna. Det är således en ny stat, som reser sig vid foten af Montmartrehöjden, en makt som småningom skall få sin regering skild från Frankrikes, sin egen budget, sina finanser och sin arme och som vill underhandla med den öfriga nationen såsom dess jemlike. Den skall förena sig, då det är nödigt, med de andra kommunerna, för att dess vilja må förherrska, och den skall bilda en Åfederationk. IIär måste jag stanna för att anmärka (och detta är det särskiljande draget för denna revolution) att, i strid mot all äldre erfarenhet, det är i hufvudstaden, som det söndringsverk börjar, hvilket nu verkar för att förändra en enda stat till en federation. Ilittills hade alla liknande företag inledts af provinserna mot hufvudstaden; denna gången är det hufvudstaden, som abdikerar och gör sig till en fri kommun, sjelt inledande den federativa rörelsen. Det är en vida radikalare affär, än den decentralisation, som provinserna begära, men det är en verkning af samma orsak: ötverdrifven centralisation. Det ultimatum, som Paris vill föreskrifva Frankrike, afser ej allenast att betrygga kommunens sjelfstyrelse och suveränitet — d. v. s. lagstiftande och konstituerande rättigheter —, utan äfven att gifva fritt fält åt kommunens förbindelser med den nationala enhetens representanter. Den nationala enheten erkännes således; men vi torde med skäl kunna spörja, hvad den är värd, då den splittrats i en oändlig mängd af kommunala republiker. Den skulle dock kunna ännu existera i sin centrala myndighet-, men 1871 års kommun vill ej tillåta detta. Den vill en vallag, som icke låter städerna absorberas af landtdistrikten, och endast under detta vilkor vill den upproriska staden åter bli hufvudstad. Och om nationalförsamlingen skulle förkasta dessa orättvisa vilkor, vill Paris då abdikera — skall det vägra att förbli hufvudstad — skall det döma sig sjelt till döden? Nej det vill göra sin vilja gällande med våld. Detta är således det sista ordet; landet skall böja sig i moraliskt slafveri under städerna och betala skatter, utan att votera dem; de stora städerna, förenade sinsemellan — eniga, när de icke äro ocniga —, skulle tillsammans stifta Jagar för Frankrike eller förklara hvarandra krig för öfverherrskap eller för skyddande af sina. intressen — ett afskyvärdt förslag som skulle, om det kunde lyckas, förstöra Frankrikes enhet och, fullbordande nationalundergång, göra den till ett rof först för borgerligt krig och sedan, likt Polen, för stympning och delning. . . Hvilken besynnerlig tanke att så vilja kasta oss fyra eller fem århundraden tillbaka, att vilja efterhärma de små italienska republikerna eller de flam