Göteborgsposten – 3 april 1871, sida 3

Ryska rustningar. Oaktadt det utan tvifvel redan från början varit klart för ryska regeringen att resultatet af konferensen i Svartahafsfrågan skulle bli sådant som det blef, att nemligen Ryssland, mot erkännande af det oberättigade i sitt ensidiga brytande af en med andra makter aftalad traktat, skulle taktiskt få sig medgifvet allt hvad landet åstundade — oaktadt detta, ha krigsrustningarne der pågått i en så storartad skala, att man vore nästan frestad att tro, det låtsade farhågor för konferensens utslag varit en kärkommen anledning för Ryssland till att få väpna sig för andra syften. Vi hänvisa i detta afseende till hvad på annat ställe i dagens nummer meddelas ur en i Lemberg utkommande tidning: Gazeta Narodowa. Men ännu uttryckligare framhäfves detta i en korrespondens till engelska tidningen Pall Mall Gazette!, hvilken vi här nedan i öfversättning meddela: Englands regering — säger korrespondenten — har förklarat att hon ingenting känner om en allians mellan Ryssland och Preussen. I Tyskland finnes emellertid ingen som bestrider tillvaron af en sådan allians; tvärtom, den mot Preussen vänliga pressen är förtjust öfver detta faktum, medan de antipreussiska tidningarne uttala sin förtrytelse öfver detsamma. En bland de senare der Volksstaat förmodar att hr Gladstone med sitt förnekande blott menade det, att förhållandet icke är en vanlig allians, utan ett vasallskap, och yttrar att han i sådant hänseende har rätt. Och i sanning, de telegrammer som utvexlats mellan Versailles och Petersburg, mellan er för hela lifvet tillgifne Wilhelm och dennes systerson Alexander — hvilken i denna korrespondens intager en mera tillbakadragen hållning — lemna icke längre rum för något tvifvel om beskaffenheten af de förbindelser som ega rum mellan kontinentens tvenne f. n. mäktigaste militärstater. Dessa telegrammer blefvo, i förbigående sagdt, offentliggjorde först i Journal de S:t Petersbourg, och betecknande är att desamme aldrig blifvit i hela sin omfattning återgifna af den tyska pressen; särskilt ha kejsare Wilhelms uttryck om sin hängifvenbet intill döden blifvit undertryckta. Men i alla händelser lemnar innehållet af telegramvexlingen icke något tvifvel öfrigt derom, att kejsar Wilhelm i dessa vill gifva ett uttryck åt den stora tacksamhetsskuld i hvilken han anser sig stå till Ryssland och åt sin beredvillighet att till återtjenst ställa sina tjenster till Rysslands disposition. Då kejsaren har fyllt 70 år och då hans presumtive arftagares tänkesätt äro tvifvelsamma, så ligger häri en stor retelse för Ryssland att smida medan jernet är varmt. Dessutom är den inre ställningen i Ryssland långt ifrån tillfredsställande. Finanserne äro nästan hjelplöst derangerade; den egendomliga form, i hvilken trälarnes emancipation samt öfriga sociala och politiska reformer, som dermed voro förbundna, blifVit genomförda, har i jordbruket bragt oordning till en nästan otrolig grad. De halfmesyrer med liberal anstrykning, som i olika vändningar blifvit medgifna, sedan återtagna och ånyo medgifna, ha varit just och jemnt tillräckliga för att åt de bildade klasserna