Göteborgsposten – 1 april 1871, sida 2

franska tidningarne och säga sig icke komma att åter förse sina lager, då de blifvit uttömda. Det är också belt naturligt, att ju förre resurserna sålunda uttömmas, desto bättre för Paris. Centralkomitens utrikesminister Sanglier har förr varit korgmakaregesäll, och krigsministern Eudes har varit dömd till döden för ett angrepp på en kasern i La Villette kort före krigets utbrott, vid hvilket tillfälle flera mord begingos, bl. a. på barn. Den gamle kamtertsdoktorn Raspail befinner sig i en viss förlägenhet. Han har med sin kamfert såsom universalmedieln skrapat ihop en ansenlig förmögenhet, under det han predikat kommunism och gråtit öfver arbetarnes ställning. Då Raspail under kejsardömets sista tid af dessa arbetare valdes till deputerad, begåfvo sig flera tidningsreferenter till den gamle kommunistens högqvarter, för att taga det i ögonsigte, då de funno ett med den största komfort och lyx utstyrdt palats. Raspail bar nu blifvit rädd om sitt eget bo, och han har sina skäl dertill; ty han har varit en ifrig förfäktare af den teorien, att staten ej har någon rätt att straffa förbrytelser, emedan dessa blott äro ett sjukligt symptom, som bör hänvisas till läkarnes behandling. Eadast för dem, som ledo af mordsjukdom, ville han undantagsvis medgifva staten rätt att inskränka deras personliga trihet, och han föreslog, att dylika patienter skulle föras till en ö med ett mildt klimat, der de, väl underhållna på statens bekostnad, skulle under vänlig tillsyn tillbringa återstoden af sina dagar. Denna mordsjukdom grasserar s. n. starkt i Paris, och Raspail har, som sagdt, blifvit ängslig för den. Han förklarar nu i tidningarne, att han icke vill ha 1792 års republik tillbaka, utan är en motståndare till terrorismen. Anledningen til, att han nu kommit fram, är utgifvandet af en bok, som bär titlen: Marats Republik, belyst genom artiklar af F. V. Raspail och Alphonse Esquiros. En af Frankrikes konseqventaste och vältaligaste republikaner Jules Favre måste nu se sig förbannad af dem, för hvilka han förr brutit så mången lans med kejsardömet. Så räger Paschal Grousset i sin tidn. La Nouvelle Råpublique med anledning af massakern på Place Vendöme: På hvem faller ansvaret för det utgjutna blodet? På hvilka andra än på dessa tidningar, dessa det ruttna kejsardömets sista qvarlefvor, som djerfts att i ett brodermördande upprop uppmana tolket till att icke deltaga i valen, hvilket är detsamma som sjelfmord, och alla uslingar i Paris till att göra uppror, alltså till mord? Men framför allt faller ansvaret på denne förfalskare, denne nedrige jesuit, denne fosterlandsförrädare, kortligen, denne Jules Favre, eftersom vi måste nämna honom vid namn, hvilken i förgår besteg talarestolen i Versailles för att håna det folk, som dragit honom upp ur intet, och för att upphetsa departementerna emot oss, fastän det är de, som skilt sig ifrån oss, och fastän vi icke hysa någon högre önskan, än att för dem öppna våra armar. Men derför att de, som uppmana till borgerligt krig, äro vanmäktiga, äro de dock lika stora förbrytare, och revolutionen skulle svika sin pligt, om hon icke genast lät dem hon har i sin makt lida rättvist straff, tills ordningen kommer till dem, som för ögonblicket undandragit sig hennes arm. En annan tillochmed röd republikan, hr Achille Dubuc, f. n. poliskommissarie i Clichy, är utsatt för samma missöde. Han har varit medarbetare i Rappel och slitit tör folkets sak i Reveil och La Marseillaise; han har i 20 år visat en orubblig tillgitvenhet för republiken; han var nog lycklig att märkas af polisbatongerna, då han år 1851 motsatte sig statskuppen, och han har under de sista sex åren fört en energisk kamp mot kejsardömet — och nu vill man slå ihjäl honom, då han visar sig, för hvilket han ej var utsatt under despotismens tid.