Göteborgsposten – 30 mars 1871, sida 1

— dud i himlen! utropade mr Carden som började bli allvarsamt orolig; vill ni härmed säga att hon om detta fortfar sväfvar i någon fara? — Ja, ifoll det finge fortfara på samma sätt vore saken ganska allvarsam. Hon har redan aftynat betydligt. — Huru, mitt barn! min Graee! är det möjligt att hennes lif? — — Tror ni väl att er dotter ej är en dödlig som andra menniskor? Tror ni att de unga flickor som gång efter annan bäras förbi er dörr till kyrkogården ej ha en far liksom hon? Den stackars fadern började vid detta olycksbådande språk darra från hufvud till fot. Vv. — Doktor, sade mr Carden, ni är en gammal vän och en tystlåten man; jag skall låta er veta sanna förhållandet. — Ni kan bespara er det besväret. Jag har följt hela gången af denna kärlek ända till det ögonblick då ni gaf de båda älskande fördelen af er faderliga visdom och gjorde dem båda olyckliga. — Det är mycket oförståndigt af dem att vara olyckliga. — Åh, älskande som blifvit skilda åt kunna aldrig resonnera sig till lycka. — Men hvarföre säger ni att de äro skilda åt? Allt hvad jag sade var: ingen förlofning förrän ni kan för