Göteborgsposten – 22 mars 1871, sida 2

Ur dagens krönika. På vulkanen. Måtte mitt blod icke komma öfver Frankrike! utropade Ludvig XVI, då han böjde sitt hufvud ner under guillotinens blänkande tallbila, men sannerligen ser det icke ut som om både denna och tusentals andra blodskulder ännu med fasansfull makt tyngde på Europas nyss ärorikaste, nu olyckligaste folk. I stället för att efter månader at försakelser draga andan i den lagbundna frihetens friska atmosfer, vädra dess Åroda partigångare likt öknens vilddjur endast blod och rikta sina mördande kulor, med mera framgång än förut mot fienden, mot egna, tappra laudsmäns bröst. Den roda fanan svejar från Julikolonnen och stadshuset, ett betydligt antal kanoner är i insurgenternas händer och det ena linieregementet efter det andra sträcker vapen och förenar sig med de upproriska... Hvad skall väl slutet bli på all denna oreda, denna bedröfliga illustration till den gamla sanningen: Så många hufvuden, så många sinnen? Vi vilja ingenting annat än skydda Paris och försvara folkets rattigheter, säga dessa sjelttagna målsmän för andra, dessa af en tygellös skandalpress upphetsade kommunistor. Ty utan tvifvel är det kommunismen i hela sin asskyvärda, fasaväckande gestalt, som nu höjer sitt hufvud, det är 1848 års roda spöke, som går igen och som med knotiga, giriga fingrar griper efter andras välfångna egendom. All egendom är stold-, så lyder det vackra räsonnementet, hvarmed detta törgripande mot individens eganderätt skall försvaras, och under tiden kasta sig dessa den gyllene frihetens upphöjda apostlar öfver sina medmenniskor, aktande dessas lif och egendom lika högt som tigern sitt säkra byte. Då man betraktar detta sorgliga skådespel, måste man dock, med eller mot sin vilja, skänka sin beundran åt den kraftiga vilja — nu så smädad och djupt fallen — som under närmare ett tjerdedels sekel höll dessa oroliga andar i tygeln och, om också telaktig i mycket, likväl i mer än ett afseende förstod att till Frankrikes bästa rätt bedöma så mången kritisk situation och finna de rätta männen derför. Funnes ej dessa olycksaliga kommunistiska stämplingar skulle det utan tvitvel ej dröja länge, innan Paris kunde något så när repa sig efter den dödsvånda, hvari det så nyligen varit försatt: lifsmedel tillföras i massor, vissa födoämnen erhällas till och med billigare än före belägringen, betydliga understödssummor inflyta från alla kanter af Europa och med undantag tör de egentliga lyxarbetarne: juvelerare och guldsmeder, tattas ej arbete för den som vill arbeta. En medlem af den engelska understödskomiten i Paris, m:r Marsbal, har också fallit på en förträfflig id6, en idG som, så att säga, vittnar om ljertats genialitet. Han har nemligen utsändt en proklamation med underrättelse derom att understödskomiten, så låvgt tillgångarne medgifva, utlöser de verktyg, som pariserarbetarne i behofvets stund blivit tvungna att belåna på Mont de Piete, parisarens Allmänna Pantlåneinrattn ng. Vore icke sinnena för ögonblicket törvildade, skulle detta ädelmodiga anbud utan tvivel kommit de nyligen af Försynen så härdt pröfvade att tänka på, hvilken upprättelse från ätven den djupaste