opälitliga, ha dragits tillbaka från Paris, som nu helt och hållet befinner sig i nationalgardets våld. Mairerna i Paris hade hos regeringen gjort framställning om, att en utjemning med det upproriska nationalgardets centralkomit möjligen kunde vinnas, om hon afskedade generalbefalhafvaren i Paris Vinoy, befälhafvaren öfver nationalgardet dAurelles, poli-presekten Valentin och Seineprefekten Jules Ferry samt ersatte dessa herrar med resp. Bllault, Langlois, Adam och Dorian. Regeringen, hvars svaghet är oss alldeles oförklarlig, medgaf detta och utnämnde genast Langlois till chef för nationalgardet. Men då han kom till Hötel de Ville, för att öfvertaga sin befattning, fordrade man af honom, att han skulle erkänna den revolutionära centralkomitån såsom regeringsmyndighet. Han vägrade hkväl att ingå härpå, då centralkomitn äfven å sin sida vägrade att erkänna honom, så att jemväl denna kompromiss misslyckats. De röda ha formligen etablerat sitt regeringssäte i Hötel de Ville, kring hvilket de uppkasta barrikader och der de starkt befästa sig, för att kunna möta ett med skäl befaradt angrepp af myndigheterna, sålunda visande att de icke vilja ge vika. De ha utskrifvit val till la commune och bete sig fullständigt såsom officiela myndigheter. Hittills tillse de sorgfalligt, att de enskildas egendom förblir respekterad. Den andra, af Thiers valda och af nationalförsamlingen bekräftade regeringen har å sin sida flyktat till Versailles, der den omgifvit sig med en stark militärstyrka, för att skydda sig och nationalförsamlingen mot ett eventuelt angrepp. Hon har utfärdat en proklamation mot centralkomitön, hvars medlemmar ingen känner, hon har beordrat myndigheterna i landsorten att endast lyda henne, under risk af att annars bli afsatta, och hon har uppmanat nationalgardet i Paris att, om det icke vill göra sig skyldigt till delaktighet i de begångna mordgerningarne, ansluta sig till den lagliga regeringen och nationalförsamlingen. För öfrigt har hon vändt sig till nationallörsamlingen, för att åt denna öfverlemna ansvaret för de beslut, som komma att fattas. I Måndags afton skulle församlingen hålla ett enskilt möte häröfver. Vi afvakta med orolig nyfikenhet resultaterna. Det finnes emellertid nu tvenne regeringar i Frankrike, den i Versailles för hvilken Thiers står i spetsen och den i Paris i hvars spets står Den internationala Arbetareföreningens ordjörande i Frankrike, Assy, samme man som i sjol ledde den stora striken i dåvarande presidenten Schnoiders stora fabriksanläggningar i Creuzet och hvilken i spetsen för den ganska storartade mot kejsardömet riktade intrig, som afsåg arbetsklassernas revolterande medelst en allmän arbetsinställning, den der skulle sätta kejsardömet i fara. Assy var på sin tid en af Rocheforts medarbetare i hans tidning Marseljäsen och skildras såsom en mycket intelligent man med ett ovanligt lingvistiskt kunskapsförråd. Denne Assy presiderade åtminstone vid det jakobinska blodstribunal, som dömde på Montmartre de båda generalerna Lecomte och Thomas till döden samt äfven lät kallt utföra domen. Han synes för öfrigt ha låtit sig föras för långt och ha öfverträdt sin befogenhet. Ätminstone har hela den internationala arbetareföreningens öfverhufvud, den bekante socialistiske skriftställaren Karl Marx i Tyskland i ett bref underrättat honom om, att han icke är nöjd med den hållning, som föreningens i Paris befintliga medlemmar intagit. Han erinrade parisarne om, att det ligger i föreningens syftemål att organisera, icke att disorganisera arbetet, och att bilda föreningar för arbetets skyddande, men icke att förhindra deras sysselsättning. Denna förståndiga förmaning ha de icke lyssnat till, utan fortfara i sin vansinniga rus, fordrande och utöfvande: den frihet, som tillåter en menniska att fritt mörda sitt politiske motståndare, den jemlikhet som icke medgifver någon skilnad mellan Gud och menniska och den broderlighet som förenar menniskorna i ett brödraskap af hat. Man bör dock icke underskatta betydelsen af denna socialistiska förening, hvilken utsträcker sina trådar till nästan alla länder, der material derför finnes, och hotar med en våldsam konvulsion. Den mellan Marx med hans socialdemokrater i Tyskland och de franska silialerna inträdda schismen kan komma att visa sig långvarig på grund af den mellan tyskar och fransmän rådande fientligheten, men man kan icke förneka, att om dessa omstörtningsmän komma till fullt och erkändt välde i Frankrike, dermed äfven ett godt havdtag skall vara gilvet åt hela rörelsen. Denna förfogar redan öfver en talrik och sina utsväfningar oaktadt, i allmänhet med talang redigerad press, hvilken utsprider med ifver sina socialistiska läror, oftast hållna i en form som genom halft fantastiska och gyllene drömbilder tilltalar massornas inbillning. Denna press är väli det närmaste okänd i vårt land, men borde icke vara det, ty den är ett märkligt tidstecken, en ej betydelselös faktor i våra dagars historia. Den förnämsta tidningen af denna art skall väl vara Der Social-Demokrat, i hvilken hr Marx ofta producerar förtjenstfulla artiklar. Dernäst kommer den af Bebel utgifna Volkstaat, som utkommer i Leipzig, och Felleisen, som utgifves i Schweiz. Under de sista månaderna ha åtminstone ett dussin nva dvlika organer — — — OM — — Mm mm PR Om Mw DD HH