Göteborgsposten – 20 mars 1871, sida 2

granskapet till Faris, hvars nordfästen de annu hålla besatta. I dag öppnas äfven i Bryssel den fredskonferens, som skall slutligt bestämma freds traktaten. Den officiösa preussiska pressen för ett språk, som om den skulle vara hugad att försvåra konferensens arbeten under förevänning af den fientlighet, man i Frankrike lägger i dagen mot dervarande tyska borgare. Man må dock hoppas, att sakerna skola kunna utjemnas och att fransmännens hämndkänsla mot Tyskland icke må återverka på den idoga fabriksidkande befolkningen, så att den plöts ligt utestänges från den franska marknaden och brivgas ned till undergång. I dagarne öppnas det tyska rikets första parlament under den nya eran af Tysklands kejsare i egen person. Det blir ett storartadt ögonblick, hvarunder den gamle imperator. helt visst icke skall underlåta att med hög sjelfkänsla hänvisa på, huru han bragt Tysklands länge spridda stammar åter tillsammans, för att gemensamt med honom arbeta i riktningen af en verklig enhet. Visserligen skall någon dissonans göra sig bemärkt, i det att Nordslesvigs representant Hans Kryger skall åberopa den at konung Wilhelm högtidligt besvurna pragerfreden och begära dess uttörande, i det att den danska betolkningen återgilves till sin folkstam; men hvad gör det under segerjublet och det allt öfverröstande dånet af stormande Lebe hoch! l I Lördags skulle Svartahafskonferensen i London hålla sitt formella slutsammanträde, hvarefter denna nya fråga skall vara Åutjemnad, på samma sätt som man nu för tiden löser alla frågor: den starkaste, som här är Ryssland, får sin vilja fram och England fröjdar sig öfver att ännu en tid kunna bli fri ifrån en tyngd, bekymmerslöst om de faror med hvilka den hotar detsamma för framtiden. Med en flegma, som karakteriserar denna politik, ger Times, efter att hafva prisat England lyckligt, som genom sin fasthet, vunnit den goda lösningen af tvistefrågan, Turkiet, som det i sjelfva verket uppoffrat, följande sötsura råd: Allt beror nu på Portens egen politik. Vi kunna ej annat än se, att, fastän det ettomanska riket i detta ögonblick djerft möter sin gamle motståndare och, enligt sitt eget förmenande, under lika vilkor, dessa fördelar vunnits med en finansiel omkostnad, som måste sätta dess välstånd allvarsamt i tara. Turkarne uppresa emot sig sjelfva en fiende, som kanske skall bli mera olycksbringande, än sjelfva Ryssland. Vi hoppas derför, att den tribet, som Ryssland återvinner, icke skall ingisva de turkiska ministrarne eller sultanen tanken på att inköpa flera pansarfartyg och hopa ännu kolossalare förråder, för att ligga gagnlösa i deras hamnar. Om detta blir resultatet, kan upphätvandet af de gamla bestämmelserna visa sig vara ett verkligt missöde för Turkiet, genom att fresta det till denna frivilliga utmatning, i hvilken dess motstån dare förutsäga -dess ruin. Dessa yttranden behöfva ej kommenteras, de äro tydligen uttrycket för de politiska giktlidanden, hvarat det engelska regeringspartiet lider och redan allt för länge har lidit. Framtiden skall visa, hvad häraf månde följa. I dessa dagar håller ock drottning Maria Victoria, Amadeus 1:stes af Spanien gemål, sitt inträde i sin hufvudstad. Det synes vara en dyster färd, och det är medibeklämdt hjerta, som den unga qvinnan företager den. Hennes man, den nye konungen, är sjelf omgifven af. svårigheter och bryderier, hvilka icke skola minskas genom hennes ankomst. Det savoyiska husets fiender ha varit i fullt arbete att undergräfva konungens tron, och den spanska adeln håller sig kallt afsides och vill ej tillhöra det nya hofvet, dertör att den anser drottningen till börden endast vara dess jemlike. Äfven bland de -hberala råder någon motvilja mot henne, derfor att hon räknar dlägttörbindelser med familjen de Merode och sjelf anses i Italien hysa den största tillgitvenhet för den heliga stolen. Hvart konungen vänder sig, ser han fiender omkring sig och general Craldini, ackrediterad som konung Victor Emanuels sändebud och afsedd att vara ett stöd för dennes son, har tillrådts att resa, emedan man fruktar hans inflytarde hos konungen. De bourbonska och unionistiska generalerna, med hertigen af Montpensier i spetsen, vägra att afgilva trohetsed till konungen. General Contreras vill ej godkänna konungen, derför att han sjelf ville ha Espartero, fasiän ban mycket väl vet, att partiet Espartero icke bade tolf röster i cortes och att Espartero sjelf icke var med bland dem. De politiska partierna i Spanien äro splittrade i en oändlig mängd fraktioner, och ingen at dessa will erkänna värdet af nägot annat votum än dess eget. Times säger ock: Det skulle icke misskreditera konungen, om han drog sig tillbaka från kampen. Den rått, han innehar, eger han ifrån folket. Han skulle möjligen kunna skärmytsla och manövrera med sina många motståndare, ställa den ene emot den andre och intaga en hållning af sjelfförsvar, med hela denna fiffiga vexling af starka och fina argumenter, som säges utgöra konungamaktens grund. Men hvarför skulle han åsamka sig all denna förvirring? Spaniorerna valde honom, derför att de ville ha honom. Det skulle ej vara hans fel, om de ändrade sinnelag. Bladet tillråder således helt enkelt den nye konungen att, om stämplingarne komma att fortfara, begära sitt atsked, såsom det heter, skudda stoftet af sina sandaler och begifva sig tillbaka hem igen. Såsom läsaren finner, är det i folkens lit vigtiga tilldragelser. som beteckna våra dagar.