Göteborgsposten – 20 mars 1871, sida 2

Från Utlandet. I Fredags återkom konung Wilhelm I af Preussen såsom kejsar Wilhelm I af Tyska Riket till sin bufvudstad Berlin, hvilken naturligtvis strömmat ut och klädt sig i testlig drägt, för att under jubel helsa am Siegesgreis. Den praktfulla anblick, Berlin då erbjäd, folkets, af kanonernas dån, klockornas klang och tusenstämmigaa letverop uppe dade berusning — allt detta låter lätt tänka sig, likasom äfven den gamle mannens stämning, som i en följd af triumfer, till hvilka historien ej känner något motstycke, hämnats ett förödmjukande ungdomsminne. De känslor, som denna dag beberskade Bismarck, statsmannen, då han mottog sin kejsare, kan man äfven fatta: de lågo i det stolta medvetandet af att ha lyckats, såsom vanligt, i utförandet af en plan, af att slugt och utan tvekan ha begagnat alla de spelets lyckokast, som slumpen lade i hans hand vid denna blodiga raffel. Dagen efter kejsar Wilhelms pråktiga intåg i Berlin, lemnade kejsar Napoleon Wilhelmshohe, den plats der han sedan den för honom ödesdigra dagen vid Sedan setat fången. Biltog från sitt land, begaf han sig öfver till de landsflyktigas hem, det gästfria Albion, der Orleanserna, en Ledru-Rollin, en Giuseppe Mazzivi, en Gustave Flourens, alla förut törvisade eller dömda till döden af hans domare, förut funnit en fristad. Man kan äfven tänka sig, med hvilka känslor han såsom fri man lemnar sitt furstligt utrustade fängelse. Kejsar Wilhelm i Berlin, kejsar Napoleon i landsflykt — bvilken diger del af verldshistorien omfattar icke den episod, inom hvars rum de händelser timat, som gjort den ene till Tysklands kejsare och slungat den andre