Göteborgsposten – 16 mars 1871, sida 2

han under ett vildt tjut. Ett fruntimmer gaf signalen hartill genom att apotta honom i ansigtet, och ban blef kullkastad, just då han skulle draga sin sabel. Ifrån detta ögonblick var Arnaud utsatt för de grymmaste pinanden, och en half timme förgick, innan den rasande pöbeln gjorde slut på hans lidanden, genom att mörda honom. Man slog och sparkade henom, stack honom upprepade gånger med en bajonett och kastade honom ideligen till marken. Arnaud visade, under sina fruktlösa försök att undkomma förföfjarne, en oförliknelig kallblodighet och moderation. Ian afsköt visserligen en pistol, men endast för att tillkalla hjelp och möjligen skrämma sina bödlar; ty det framgår af många öfverensstämmande vittnesmål, att han sigtade mot marken, medan det skulle varit en lätt sak för honom att träffa en af de banditer, som stodo tätt omkring honom. Detta skott gjorde icke desto mindre hopen alldeles ursinnig, och den förde honom nu tillbaka till Valentino, sedan den beröfvat honom hans vapen. Då han visade sig i salen öfversteg förbittringen alla gränser. En af de nu anklagade rusade upp på talarestolen, framvisade Arnauds pistol och repade: Den fege uslingen! Han har skjutit på folket! Det gick som en löpeld från mun till mun, att Arnaud aflossat ett revolverskott på folket (nägra tillade, att han sårat en pojke), och försanuinvgen ropade enstämmigt: Han skall dö! Skjut honom ! Biott en af de närvarande törsökte att rädda den olyckliges lit, men ban gjorde endast så mycket, att hopen blef annu girigare efter Arnauds blod. Den anklagade sökte förgatves att ta ordet, man ville icke tillåta honom att afgifra den minsta förklariug. Han blef nedstött från talarestolen och utkörd ur salen. Mördarne grepo sig nu genast an med att exeqvera den af hopen fällda dödsdomen, och tåget begaf sig för detta ändamål bort till en af en mur omgifven plats. I spetsen gingo fyra eller fem nationalgardister, och efter dem kom en flock fruntimmer, anförda af trenne furier, af hvilka den ena bar en svart fana, den andra en röd sana och den tredje ett rödt skärp kring lifvet. Slagtoffret omgats af 30 till 40 beväpnade män, anförda at en af de åtalade vid namn Deloche, som var i högsta grad upphetsad; han höll Arnaud i kragen och befallte honom att gå. En af mördarne vid namn Fournier var så ifrig efter att tillfredsställa pöbelns hämndtörst, att han utbrast, då tåget passerade mairiet: Det är icke värdt att gå längre, låtom oss skjuta honom här, annars slipper han lös ifrån oss. Tåget fortsatte dock sin gång, följdt af en omätlig hop, som oafbrutet vrålade: IIan skall dö! Skjut honom! Då man kommit fram till platsen, uppställdes Arnaud på några stegs afstånd från muren, och 15 man trädde nu fram från eskorten och uppställde sig rakt framför honom. De öfriga beväpnade ställde sig till höger och venster, för att hålla hopen tillbaka. Då Arnaud såg, att något hopp ej mera återstod för honom, teg han af sig rock och väst och vände sig om mot sina mördare under rop af: Lefve republiken! Lefve Garibaldi! Han hade knappast utstött detta rop, förrän en gevärssalva lossades, och han föll med ansigtet mot marken; men han hade likväl ännu icke uppgifvit andan. Tre personer gingo då tätt intill honom och afsköto på honom sina gevär, hvarefter han dog. Mördarne kastade ett bärklade öfver honom och vände derpå tillbaka till Valeutino. Detta mord, som försiggick på ljusa dagen, kunde lätt hafva förebyggts, men ingenting gjordes härtör. Vakten i mairiet i Croix-Rousse förhöll sig alldeles lugn, fastän det ej kunde vara tvifvel underkastadt, hvad mängden förehade, eftersom den oafbrutet ropade: Skjut honom! Hopen stötte vidare under vägen på ett kompani af nationalgardet, hvilket lika litet företog något emot den. Blott en läkare vid namn Jantet uppträdde mot den rasande pöbeln och ansträngde sig at yttersta förmåga att radda Arnaud; men det var nära, att han måst umgälla med litvet detta modiga steg. Samma afton, som mordet begicks, gick Bruyat, Valentinoklubbens president, iklädd Arnauds skärp och med hans sabel i hand, längs fronten af flera kompanier ur nationalgardet, i det han uppmanade dem att begiiva sig till rådhuset, för att störta regeringen. Man kan, som sagdt, ej undra öfver att den republikanska regeringen följt kejsardömets exempel och förbjudit YInternauonale.