Göteborgsposten – 14 mars 1871, sida 2

dem. En sade, att en berätt el se var gängse om, att nationalgardet skulle afväpnas, hvilket vore en nedrighet, och att nationalgardet skulle, om regeringen ville sätta sig i besittning af de kanoner det samlat i Montmartre och Clignancourt, försvara dem med lit och blod emot alla reaktionärer. En annan sade: -nepubliken fruktar dessa reaktionära, och 40,000 man marschera redan mot Paris, för att skjutaj på oss. Nåväl, låtom oss icke vänta, tills dessa trupper komma utan taga saken i våra egna händer och snabbt lösa den. Hans uppgift var riktig, ty 40,000 man utgöra just styrkan af de trenne divisioner, som skickas i i all hast från Chanzys arme och kunna om några dagar väntas hit. Öm rnpubliken skall räddas, ha vi ingen tid att förlora, menade en tredje. Detta angifrer planerna och stämningen hos befoskningen. Men följderna af en revolution i Paris mot en sådan regering som hr Thiers, hvilken åtnjuter sympati och bifall af s:delar af nationen, skola på det afgjordaste misskreditera hela det ytterliga partiet i Frankrike och gifva dödshugget ät hufvudstadens utsigter. Hittills har man visat stor motvilja för att flytta regeringssätet. Ministrarne komma den ene efter den andre. Men om Paris, såsom det vill synas, blir skådeplatsen för en våldsam och blodig konflikt, då är dess öde gifvet; dess palatser skola bli öfvergifna, dess befolkning utarmad och dess undergång fullständig såsom en medelpunkt för nöjen och fashion. Det första steget i denna riktning angifves i Cri du Peuple för i dag, utgifvet af en viss Jules Valles, en teoretiker, hvilken kan anses som representant för den mest extrema klassen. Medgifvande att det parti, till hvilket han hör, icke kan rycka Frankrike från de reaktionära, uppmanar han Seinedepartementet, som är starkt i afseende på beväpnade män med framskridna åsigter, att konstituera sig till en oberoende republik med sitt eget regeringssystem genom communes. Huru det öfriga Frankrike skulle upptaga en dylik utväxt i sin midt, söker hr Valles icke att beskrifva; men om en sak kan han vara viss, neml. att frestelserna till lyx och njutningar, hvilka dragit de rika och lättfärdiga i Europa hit, skulle så starkt minskas, att ett förträffligt tillfälle skulle erbjuda sig för innevånarne i hans republik att bättra sin moral. Den 6:te Mars. Jag såg i går ett regemente ur Chanzys arme marschera uppför Champs Elyses, för att öfvertaga de inqvarteringsplatser i Industripalatset, som bairarne utrymt, och jag igenkände i deras små bräckliga kroppar, värdslösa gång och i allmänhet okrigiska utseende de män, som försökte att göra motstånd i Beaugency och gåfvo upp försöket vid Le Mans. Jemförda med de sista innehatvarne af Industripalatset, var kontrasten slående, och den tillstädesvarande folkhopen underlät helt säkert icke att märka det. Det var en solljus Söndags ettermiddag, och om jag undantager bristen på vagnar så har jag aldrig sett Boulevarderna och Champs E y såes så fulla med folk eller så glädtiga. Det var på vissa ställen svårt att alls röra sig, och ingen kunde tro att denna bekymmerslösa massa visste, att det fanns elementer till fara ibland dem, hvilka kunde i hvilket ögonblick som helst brista löst och dränka staden i blod — ännu mindre att den vackra promenad, i bvilken den nu förlustade sig, varit lägerplatsen för 30,000 af dess fiender sedan sista Söndagen. En oemotståndlig tjusning tycktes draga dem till den stora skådeplatsen för deras förödmjukelse; de skockades kring Triumfbågen och betraktade den väg, som tyskarne redt under densamma. De betraktade märkena efter deras lagereldar nära Cirkus och de platser, der artilleriet varit uppställut och kavalleriets hästar afgnagt trädens bark samt skrattade och pladdrade glädtigt, under det de strötvade omkring. Och hvad hade likväl icke skett mellan den ena Söndagen och den andra? De enda tecknen deraf voro tre eller fyra kafeer, som sönderslagits af parisarne sjelfva samt en större och gladare trängsel af flanörer än föregående Söndag. Det är tydligt, om inga ny förvirringar inträffa, de moraliska verkningarne af den tyska invasionen skola om få veckor vara utplånade och parisarne lika tanklösa och lättsinniga som någonsin. Från Paris skrifves d. 5 d:s till Etoile belge: Jag begaf mig i morse till Montmartre, der jag blef vittne till de egendomligaste förhållanden. Hela den höjd, å hvilken detta qvarter ligger, är förvandlad till en fästning. På hvilken väg man än begitver sig dit, stöter man på en barrikad; man har gräft löpgrafvar och på de höjder, som beherrska Paris, uppställt kanoner och mitraljöser med mynningarne vända mot staden. Denna jemförelsevis ganska ansenliga krigsmateriel har af qvarterets nationalgardister blitvit ditförd från åtskilliga andra platser i staden och man bevakar den med en itver, som vittnar om att man icke är sinnad att släppa dem ur händerna. Ett stort antal skiltvakter, just icke utmärkande sig för vänlighet och höflighet, hälla de nyfikne på mer än vederbörligt atstånd. I hvilken afsigt har man väl uppställt dessa hotande kanoner och anlagt detta förskansade läger midt i Paris? Ingen kan ge svar härpå; men att allt detta oroar är naturligt, isynnerhet som upplopp och tumult äro i tilltagande. I natt försökte sålunda en mängd nationalgardister att på nytt öfverrumpla Sainte-Pelagie och befria de politiska fångar, hvilka befinna sig derstädes. De beväpnade orostittarne ryckte fram med sin röda fana, men mötte ett så kraftigt motstånd hos trupperna, att de måste uppgifva sitt förehafvande. I det 18:de arrondissementet hade en hop väpnade män, försedda med order undertecknade af medlemmar af centraloch initiativkomiterna, infunnit sig i högvakterna och fordrat att alla vapen och ammunitionsförråd som funnes der skulle ötverlemnas till dem. Polisposten i Sorbonne har blifvit öfverrumplad. Man har ätven försökt att öfverrumpla arsenalen, som bevakades af det republikanska gardet; men här nödgades orostiftarne att draga sig tillbaka med otörrättadt ärende, emedan den vakthafvande löjtnanten uppträdde med mycken energi. I natt voro Palais Bourbon, hvarest lagstiftande församlingen höll sina sammanträden, och utrikesministeriet besatta af militar, emedan nationalgardet i Belleville latit förstå, att de ämnade taga dessa byggnader i besitttning. Innevanarne hållas genom dessa omständigheter i stindig oro, och en mångd tidningar fordra äfven, att Paris en gång för alla befrias från dessa löjliga och brottsliga demonstrationsmakaro, hvilka af sin blotta ifver att lägga sin patriotism och sitt frihetssinne i dagen sätta både landets säkerhet och friheten på spel. Kunna då dessa galna menniskor icke inse, skrifver IFrance, att ingen till hvad pris som helst vill ha den frihet, hvarmed de söka lyckliggöra oss, att deras frihet är tygellöshet och att det skulle vara oändligt många gånger bättre, att vända tillbaka till naturtillståndet, hvarest enhvar är hanvisad till sina egna krafter, än att underkasta sig en social träldom, som ger medborgarne till pris för de demagoger, hvilka upphetsa den vanvettiga hopen? I Liberte heter det: Om icke regeringen vidtager kraftiga åtgärder och uppvifver gin slavva