Göteborgsposten – 13 mars 1871, sida 2

samlingens beslut, nu äro i färd med att spela ett förtvifladt spel. De vilja ställa sig i spetsen för den beväpnade pöbeln, förklara nationelförsamlingen upplöst, bilda en egen commune, plantera den röda fanan på Ilö:el de Ville, samla massorna omkring och hetsa dem i en socialistisk konvulsion på de andra klasserna samt återinföra terrorismen, för att möjliggöra ett guerre a outrance. Lyckligtvis är man nyktrare i de franska landsorterna och opponerar sig mot dylika vansinniga planer; men i Paris kan man ha utsigt till tramgång. Derför skall nationalförsamlingen, som vill ha full ölverläggningsfrihet, icke förläggas dit, hvilken omständighet demagogerna äfven begagna, för att upphetsa parisarse. Myndigheterna draga till sg förstärkningar at linietrupper från landsorten, för att beherrska pöbeln, med hvilken en del nationaloch mobilgardister göra gemensam sak. Men Paris får enligt. tredsprelminärerna icke ha större garnison än 40,000 man. Derför fordrar general Moltke, att mobilgardet skall i stället afväpnas och ögonblickligen lemna Paris. Denna inblandping från tysk sida skola demagogerna antagligen icke underlåta att till sin fördel begagna. D. 5 Mars kl. 10 på aftonen marscherade flera kompanier nationalgarde med en röd fana i spetsen längs den franska hufvudstadens förnämsta boulevarder. I trakten af förstaden Montmartre voro ordentliga nationalgardesläger med utstälda vaktposter. De hade artilleri, , gevär och öfverslöd på ammunition. De påstodo, att regeringen ville bringa en emöt till stånd, men att de skulle upprättbålla lugnet. Följande dagens morgontidningar uppmanade ifrigt regeringen att vidtaga snabba och stränga åtgärder, för att göra slut på dessa läger och barrikader och återställa det allmänna förtroendet. Sedan dess har nationalgardet i Montmartre verkligen lemnat ifrån sig kanoner, hvarjemte dess bataljoner i denna förstad samt la Villette och Belleville uppmanats att utlemna alla sina vapen, under hotelse af att annars icke vidare utfå någon aflöning. Vi känna ännu icke, om tillsägelsen åtlydts; men man kan ej undgå att känna oro öfver deuna underrättelse om, att regeringen ännu aflönar nationalgardet i förstäderna, bestående till största delen af befolkningens drägg, ty hvad skall följa när denna aflöning upphör och den under belägringen vid sysslolöshet vanda befolkningen skall nödgas att åter gripa till arbetet och sjelfförsörjningen ? Ställningen skall i sanning icke bli bättre då en half million tångna franska soldater kommer från Tyskland, Schweiz och Belgien åter strömmande till Frankrike. Det olyckliga landets pröfningar äro tyvärr ännu icka slutade.