Göteborgsposten – 13 mars 1871, sida 2

TING Säga Ull IJDKIAUI U: YVI alv vanner: Jag skall icke glömma, att du hjelpt mig af med min kejsare, nu kommer jag och hjelper dig af med din. (rörelse). Vacherol uppträder som ordförande för de republikanare, som vilja rösta för fredstraktaten. Efter Metz fall var det högst få, som ansågo ett motstånd möjligt; jag hörde till dem, hvilka ansågo att det icke tillräckligt gjorts för äran. Jag trodde att vår sista här fanns i nationens sköte. Vi ha gjort de största ansträngningar. Jag vill icke undersöka om försvaret kunde ha varit bättre organiseradt för att icke uppväcka split i ett ögonblick, då frågan just gäller enighet. (Bifall). Mina vänner och jag rösta för freden i den öfvertygelsen, att den skall frälsa Frankrike; men lika sullt protesterar jag emot att man kan råda öfver land och folk som öfver annan egendom. Louis hlane: Alla önska att de olyckor, som hemsöka Frankrike, må upphöra; men detta bör ske med en rättvis och billig fred. Föreslår man oss en sådan fred? Om Frankrike dukar under, förtjenar det alla ädla menniskors medlidande. D. S Juli sade Bismarck i sitt cirkulär, att majoriteten af det franska folket önskade fred och att den kejserliga regeringen måste för att upphetta folket inbilla det att det var groft förolämpadt. I sitt trontal afgaf konung Wilhelm en liknande förklaring. Det vari verkligheten icke heller folket, utan dess regering, som ville ha krig. Bönderna röstade för plebiscitet i den tanken, att de röstade för fredens beståndande. Regeringen ville kröna verket och befästa dynastien med det, som prorinsrofrarne kalla ärans blodsdop (bifall). Den republikanska såväl som den liberala pressen motsatte sig utan undautag kriget; Jag sjelf skref från min landsflykt emot det. Då den kejserliga styrelsen rådfrågade prefekterna, svarade nästan alla, att befolkningen önskade fred. När ett stort folk ger sig i en enda mans våld, förtjenar det att böta derför. Om preussarne efter Sdan och den usle kejsarens fall hade begärt en rättvis ersättning af oss, hade vi bort bevilja det; men de uppställde deremot de hårdaste vilkor. Det var således Preussens fasta beslut att vanära och tillintetgöra Frankrike. Paris led af hungersnöd och Frankrike härJades af främmande härskaror. Under det att Paris och Frankrike behandlades sålunda af de tyska soldaterna och kung Wilhelm, blef den brott upphofsmannen till detta förfärliga krig öfverhopad af uppmärksamheter (långvariga bravorop). kriget, som under kejsardömet var aggressivt, blef nu rent defensivt. Rättvisan hade ändrat plats; det var nu Frankrike, som kämpade för rättvisan (bravo!). Segren följde olyckligtvis icke rättvisans spå Då en barbarisk fiende pålägger oss så oerhördt hårda vilkor, skulle det vara ett värdigt uppträdande af denna församling, om den hänvände sig till Europa, icke blott till stormakterna, utan till hela Europa, både till de stora och de små makterna; det är isynnerhet de senare, som mest äro intresserade af ait den starkares rätt icke får insteg. Det är dock långt ifrån min tanke, att Frankrike endast skall lita på Europas bistånd; ty det är ännu istånd att hålla sig upprätt. Men då Frankrike licit så mycket, då Paris gått igenom mer än Rom under Alarik och Konstantinopel under Muhamed II, skall historien förvånad fråga, hvad Europa tog sig för. Har Preussen icke ötverskridit alla gränsor? Hvad väntar man af detta Preussen, som började att stjäla Schlesien och att dela Polen? Ser Ryssland icke, att den tyske kejsarörnen utbreder sina vingar öfver Östersjön? Har Österrike glömt Sadowa? Fattar Italien icke, att Preussen redan kastar giriga blickar på Triest? Har Danmarks öde icke varnat Holland, och förstår icke England hvad det kan vänta sig af pangermanismen, som omsider afkastar masken och står med svärdet i hand: Det är ju icke länge sedan man påkallade Europas jemnvigt för att ytterligare skydda Belgien. Skulle Europa, som en gång förenade sig mot en fransk Ciesar, icke nu känna sig hotad af den tyske Cesar? Det skulle då säkert svika sin pligt. Slutligen uttalade sig Louis Blanc för ett guerillakrig. Changarnier försvarar freden som en militärisk nödvändighet. Buffet utvecklade grunderna till, att han och tre andra deputerade från Vogeseruepartementen ämnade afhålla sig från att rösta. Georges uttalade sig häremot. Thiers sade, att endast en tvingande nådvändighet hade förmått honom att underteckna en så sorslig fred. Han förstod att Buffet och hans vinner ville afhålla sig från att rösta; men han uppfordrade kammaren på det enträgnaste, art ha det mod olyckan kräfver och afgifva ett bestämdt votum. Jean Brunet sade, att Vrankrike endast kan räddas om kriget fortsättes. (Talarens stämma ötverröstades af otaliga afbrott. Man begärde afslutning). Milliere talade emot debattens afslutande och begärde att man skulle använda de milliarder. som preussarne kräfva, till att dritva dem ut ur landet. Emmanuel Arago protesterade emot, att de, som icke vilja rösta för traktaten, endast söka en tom popularitet; de följa hvad samvetet bjuder. leller protesterade i de Elsasiska deputeradenas namn mot traktaten, under åberopande af Frankrikes ära. Denna traktat är en nullitet. Han vadjade till Gud, till efterverlden, till nationen, till alla behjertade mäns svärd, för att denna skamliga traktat måtte så fort som möjligt är blitva söndersliten. Thiers svarade att man icke längre kunde nöja sig med ord, utan man måste se sanningen i ansigtet. Sanningen är, att Frankrike i detta ösonblick är ur stånd att föra krig. Om man följde dem, hvilka råda till krigets fortsättande, störtade man Frankrike i afgrunden. (Kammaren uttalade sig för debattens afslutande). Langlois gjorde bruk af rättigheten att besvara en minister med att protestera emot Thiers yttr den. Denne lät kammaren förstå, att organisatit är allt, och mod och vilja betyda intet (nej, nej!). Att vi blefvo slagna efter Sedan kommer deraf, att vi ha följt de beryktade planer, som gingo ut på att befria Bazaine och de andra. Han utvecklade närmare öfver hvilka medel Frankrike ännu råder, för att föra ett defensivt krig. Presidenten uppläste lagutkastet, som ratificerar fredspreliminärerna. Han fäste uppmärksamheten derpä, att efter dazordningen icke någon delvis votering öfver traktater med främmande makter kunde företagas och att intet ändringsförslag kan ega rum. Man begärde namnupprop. Bamberger upptordrade församlingen att eustämmigt rösta tör hans förslag Presidenten anmärkte, att han icke mottagit något skriftligt forslag. Esquiros frågade, om de deputerade, hvilkas valbref icke blifvit godkända, hade rättighet att votera. Presidenten svarade, att dessa deputerade efter dagordningen icke äro berättigade att votera, men att det står i församlingens makt att göra en afvikelse derifrån. (blera precedensfall åberopades. Församlingen beslöt, att de ifrågavarande deputerade fingo rätag. tighet att votera. Etter voteringen — 546 Ja mot 107 nej — upplöste församlingen sig under en obeskriflig rörelse). Senare Post. Det är omsider afgjordt, att franska re