Göteborgsposten – 11 mars 1871, sida 2

helt säkert göra den saken bättre än vi. (Nya afbrott. Conti och Gavini yttra ord, som icke höras.) Flera medlemmar (till Conti): Upp på talarstolen! upp på talarstolen! Såg detsamma från talarstolen! Conti bestiger talarstolen under den starkaste rörelse. Jules Simon (till Conti): Tala! tala då! Försvara, om ni vågar, upphofsmannen till alla våra olyckor. Langlois närmar sig talarstolen. Presidenten: Hr Langlois, var god sätt er på eder plats. General Ducrot uttalar på ett häftigt sätt några ord, som icke höras. Conti: Jag har uppmanats till att bringa... (afbrott). Gavini: I hafven sjelfva uppmanat hr Conti till att bestiga talarstolen, låten honom då också tala! Jules Simon: Ja, ja, må han då säga något, som hederligt folk kan höra! (allmänt stoj.) Conti: Jag har uppmanats att ifrån talarstolen uttala den protest, jag ville uttala ifrån min plats, mot de ord, som här yttrats af den föregående talaren (stoj). Denna protest tvekar jag icke om att upprepa; jag vill göra det af full öfvertygelse och med mod. (Stojande afbrott. — Tala! tala!). Presidenten: Mina herrar, då j begären, att tal. skall yttra sig, så hafven åtminstone tålamod till att höra på honom. Conti: Denna protest tvekar jag icke om att upprepa, och jag heppas, att den skall genljuda inom hela landet, om den än icke upptages lika gunstigt af alla. (Nya afbrott.) Mina herrar! under en så smärtsam, så pinsam förhandling väntade jag mig icke lidelsefulla digressioner eller orättvisa beskyllningar mot ett förflutet, vid hvilket flera af oss äro anknutna. (Det fattades bara! — Nej, nej!) I sägen nej! Finnes det då icke här många at våra kolleger, hvilka likasom jag aflagt ed till kejsardömet? (Högröstade invänningar.) Många, hvilka liksom jag tjenat det med tillgitvenhet och helt säkert icke vilja sjelfva ogilla sin forntid? (Nya och bullersamma invänningar ) En medlem: Har då inte kejsaren aflagt ed till republiken? Dufaure, justitieminister: Jag begär ordet. Gavini: Jag protesterar med hr Conti. (Han öfverröstas). Ilertigen af Marmier: En tvungen ed har ingen bindande kraft. Conti: Mina herrar, jag hade infunnit mig här, för att i en försonlig och patriotisk anda förena mitt ansvar med edert. (Utrop och sorl. Flera medlemmar springa och tillropa tal.) Presidenten: Fortfar, hr Contil Flera medlemmar: Nej! nej! Det är nog! Presidenten: Jag ber eder ännu en gång hafva den godheten att icke afbryta, annars måste jag kalla eder till ordningen. (Bra!) Conti: Jag sade, att jag i en allvarlig, försonlig aisigt, likasom största delen af eder, infunnit mig här, för att äfven knyta mitt ansvar vid det aktstycke, som vi äro tvungna att underteckna. Ja, jag tror, att fredens timme är kommen, att stunden är inne för att förbinda våra sår och lindra våra lidanden; men hvarför foga ny bitterhet till en redan så besk kalk; hvarför viljen j förhindra mig från att uttala min innerligaste och uppriktigaste öfvertygelse? (Häftiga afbrott). Gavini: Protestera emot det våld, man utöfvar emot eder, och lemna talarestolen! Presidenten: Hr Gavini, ni har icke ordet. Conti: Dessa afbrott skola icke förmå mig att nedstiga från tribunen... Jag skall försvara principer, jag skall försvara mitt land (utrop), allt hvad det hedrat! Är det icke redan nog att skola omrösta angående sönderstyckandet af sitt fadernesland, skall man till på köpet ur dess historia utplåna några ärofulla år, under hvilka rådt ett blomstrande tillstånd, som ej skall bli glömdt? (Häftiga invänningar.) Vitet: Nå kallar man dem ärofulla? Säg snarare skändliga. Conti: Låten mig tala till punkt. Sedan kunnen j svara mig. (Nog! nog!) Edra invänningar... (stoj!) Garini: Protestera och lemna talarestolen. Eftersom man ej vill höra er, så förlang icke denna beklagliga episod. Vi ansluta oss till eder. Conti: Innan jag lemnar talarestolen, vill jag säga, hvad jag har att säga. Genom att angripa den regering, som jag försvarar, angripen j Frankrike sjelf, som grundat och upprätthållit den genom en följd at omröstningar. (Allmänt tumult.) Ja, mina herrar, denna regering, för hvilken j nu icke han tillräckligt förnärmande uttryck... (Nog! nog!) Marquiz de Franclicu: Stig ned från talarestolen; bödlarne ha ej rätt att förnärma slagtoffren. Conti: Jag underkastar mig icke detta våld, jag vill säga hela min mening. Är detta den frihet, j viljen skänka oss? Mina herrar! år 1856 sade den hederlige chefen för verkställande makten... (allmänt tumult). Marquis de Franclieu: Vi vilja icke höra er. Wilson: Skada, att Napoleon III icke sjelf är tillstädes! Conti: Efter Krimkriget. — (Omröstning!) Bamberger bestiger talarestolen vid sidan af Conti, och hans uppträdande helsas med bifall. Presidenten: Ni har ej ordet i detta ögonblick, hr Bamberger, var god stig ned från talarestolen. Victor Hugo aflöser Bamberger på talarestolen. (En bifallsstorm utbryter från flera bänkar). Röster från venstern: Tala, hr Victor Hugo. Presidenten: Om detta oväsen fortfar, sätten j mig i nödvändighet att upplösa sammanträdet. Conti: Efter det j förmått mig att bestiga talarestolen, för att besvara oerhörda beskyllningar, stören j mig med edra afbrott och angripen från alla sidor med exempellös våldsamhet den regering, jag har tjenat, som jag aktar och hvilken jag har rätt att försvara. Jag sade nyss, att en gång... (afbrott). En medlem: Han talar för Moniteuren; ingen hör honom. Conti: Jag talar för att Frankrike skall höra mig, och det skall höra mig (lifliga invanningar). Paul hetkmont: Det finnes blott ett medel att sluta denna episod, och det är att förklara kejsar Napoleon och hans dynasti för afsatt. (Jal ja!) En stor mängd deputerade springa upp och ropa: Afsättning! Afsättning! Conti stiger ned från talarestolen, och sammanträdet ajourneras för en qvart. Förhandlingarne öppnas åter kl. 31. (Vi måste här för utrymmets skull afbryta detta referat, och skola i nästa n:o afsluta det). ö —— Telegrammer. STOCKHOLM d. 10 Mars. Den i tidningar meddelade uppgiften att katkeskomitäön afslutat anvnhatan n4