Göteborgsposten – 11 mars 1871, sida 2

ka knyter sig ett för alla tider bestående intresse: Sammanträdet öppnades af fredskommissionens ordförande Victor Lefranc: Han förklarade, att han under den djupaste sinnesrörelse framlade för kammaren de betänkanden, som kommissionen, hvilken bvarje dag emottog meddelanden från Thiers och Jules Favre om underhandlingarnes gång, enstämmigt antagit. Han betygade underhandlarne den största erkänsla för den patriotism, som de vid detta tillfälle lagt i dagen. Kommissionen kan ej meddela kammaren alla de upplysningar, som den af underhandlarne emottagit. Det gäller tvenne hufvudfrågor: 1) Territoriet och 2) krigskadeersättningen. Det är en befallande pligt för densamma att noga afväga sina ord, och en hvar skall förstå dess återhållsamhet. Kammaren känner fredspreliminärerna och de förslag, som framlagts för donsamma. Regeringen begär, att församlingen skall understödja henne. Vapenstilleståndet, som är förlängdt till u. 12 Mars, kan uppsägas från d. 6:te. Man måste derför med Paris ställning för sina ögon snabbt fatta sitt beslut. Kommissionen föreslår inga förändringar i preliminårerna; patriotismen krätver, att de antagas oförändrade. Hvad den territoriala afträdelsen angår, så måste man, huru sorglig den ån är, betänka, hvilka hotelser fienden uppställer emot oas och att vi ha att göra med en fiende, som icke det ringaste bryr sig om folkens rätt. Det är med förkrossadt hjerta, vi bringa detta offer. Låtom oss dock äfven minnas hr Kellers yttrande, att man kan ha skäl att frukta ännu större territoriala afträdelser, än de som i detta ögonblick fordras af oss. Man måste medgifva, att allt blifvit gjordt för att rädda, hvad som under de gifna förhällandena kunde räddas. Vi måste visserligen afstå ifrån Metz, men Belfort är räddadt. (Protester och ironiska utbrott. Flera deputerade begära ordet). Vi måste visserligen finna oss i ett delvis besättande af Paris, men det är utstakadt inom trånga gränser, och allt detta är dessutom verkningen af tel, för hvilka vi icke äro ansvariga. Frankrikes ära är obefläckad. (Nya protester.) Europa börjar dessutom att röra på sig. Man har trott sig kunna afväpna oss, uttömma våra hjelpkällor; men denna beräkning skall slå fel. För ögonblicket gäller det att göra slut på invasionens landsplåga. Hvad framtiden angår, skall Frankrike kunna afhjelpa de förluster, som det nu lider, om det förstår att draga nytta af det förflutnas erfarenhetsrön, om det icke längre störtar sig i revolutionen eller söker tillflykt hos ciesarismen. (Rörelse och mummel. En röst: Skammen faller öfver dem, som fört oss så längt. En annan röst: vOch öfver dem, som ej gripit till vapen för sitt land.) Det är sorgligt att underteckna denna traktat; men se till, om j kunnen undvika det och för hvad pris. Skall man under den närvarande situationen åter börja kampen efter nederlaget, för att betäcka de mäns ära, som störtat oss i förderf, eller de mäns ära, som rygga tillbaka för sitt ansvar? (Bifall.) Skulle det icke vara att sätta Frankrikes egen ära på spel, om man lät det fortsätta kampen under så ytterst förtviflade förhållanden? Men, skall man säga, vi kunde ha låtit det stått fienden fritt att göra, hvad han behagade, i det vi vädjade till Europas dom och rättvisa. Vi medgifva, att denna tanke för ett ögonblick mycket tilltalade oss. Men vapenstilleståndet höll på att gå till ända, Paris fästen voro besatta och vara linier voro hotade, i det de endast betäcktes af desorganiserade armåer. (Protest.) Kommissionen har derför icke trott, att den borde skrida till detta förtviflans ohjelpliga steg, som skulle störtat Paris och Frankrike i förderf. Paris och Frankrike skulle ha offrats af oss, utan att ha frågats till råd. I kunnen vägra att ratificera fördraget, j kunnen återupptaga kampen; men om j gören det, blir hela Paris besatt och hela Frankrike öfversvämmadt af fiender. Gud allena vet, hvilka olyckor som då skola drabba oss! Vi tillråda er alltså att icke öfverlemna eder åt förtviflan och fatta de beslut, som hon ingifver. Hvad som än sker, skall Frankrike bevara förmagan att häfva sin mission i verlden. (Ironiska utbrott och protester.) Kommissionen antager, att ingen skall under närvarande förhållanden skydda sig genom att underlåta att rösta; det skulle vara att desertera från sin pligt, att afsäga sig sin ansvarighet. Edgar Quinet sade sig hafva tillbragt sitt lif med att studera Preussens och Tysklands historia. År då freden den enda tillflykt, vi ha qvar? Landets ära och framtid befalla oss motsatsen. Mer än ett folk har åter rest sig, efter att ba kommit i en ställning, som var ännu värre än vår. Låt Frankrike veta, att det åter blifvit en republik, för att aldrig mera förlora denna regeringsform, att det ännu bär verldens framtid under republikens egid. Hittills läto eröfrarne sig nöja med att taga ett område och behålla det, om de hade makt dertill. Det är på detta sätt, som Preussen gjort sina eröfringar. Hittills har det endast varit fråga om en plundring; men om denna traktat antages skall eröfringen tvärtom bli en af nationalförsamlingen sarktionerad rätt. Preussen vill att Frankrike skall döda sig sjelf med sina egna händer genom den allmänna rösträtten och att det så tillsägandes skall bli ett folk, som hos Tyskland hemtar sin rätt till att bestå. (Nej, nej!) Att låta en nationalförsamling tjena till att sönderstycka ett folk, det är Preussens plan, och häri ligger den feodaia tanken hel och hållen. Den nya rätt, som Preussen vill införa, består deri, att racehatet skall träda i stället för det feodala hatet. Elsas och Lothringen utgöra integrerande delar af Frankrike. Jag tror mig icke vara berättigad att säga till mina landsmän: I detta ögonblick ären j fransmän, men i det nästa skolen j blifva, hvad det nu åa må vara, tyskar, preussare, och detta genom mitt votum. Det är orimligt. Ingen har rätt till att uttala sådana ord; det är nationens rösträtt, som då tillintetgör sjelfva nationen. Detta är, hvad jag har att anmärka i afseende på den väsentliga punkten i saken och rättvisan. Hvarpå stödjer Tyskland sitt anspråk på att taga våra franska provinser? Elsas och Lothringen äro icke aggressiva positioner mot Tyskland, det är alldeles tydligt, och det närvarande kriget har bevisat det. Det verkliga förhållandet är detta: Genom fördragen af 1814 och 1815 frantogo de europeiska makterna Frankrike allt, hvad de kunde beröfva det, utan att tillintetgöra det. Elsas och Lothringen äro icke blott tvenne provinser, utan Frankrikes bålverk; om man tager dem ifrån Frankrike, faller det snart i ruiner. Fienden kan då obehindradt rycka fram på Marnes slätter och är herre öfver Paris. Han vill icke blott, att vi skola stiga ned från vår plats, han vill tillintetgöra oss. Vi böra således förkasta fredsfördraget, derför att det på samma gång tillintetgör Frankrikes nuoch framtid. (Flera röster: Men så säg oss då, hvad vij skola göra ? Andra röster: ÅHan har ju sagt det, rösten emot traktaten!) Bamberger, deputerad från Moseliedepartementet, uppmanade på det ifrigaste Frankrikes representanter att rösta emot traktaten. Det är en dödsdom, som man föreslår oss. Jag vill ej vidlyftigt motivera min åsigt, ty ögonblicket är ej väl valdt för långa tal. Det finnes blott en man, som borde ha undertecknat denna traktat, och det är Napoleon III, hvars namn skall för everldliga tider vara spikadt på historiens skampåle. (Länge ihållande braON varan från alla dalar af