Göteborgsposten – 10 mars 1871, sida 2

Nästa Söndags afton då mrs Little och han suto vid sitt th tillsammans, yttrade hon lugnt till honom: — Nåväl, Henry, jag har sett henne. — Ah, min mor, hvar? — I St. Margarets kyrka. — Men huru kände du igen henne? På hennes skönhet? Mrs Little smålog och framtog ett hoprulladt papper ur sin muff som låg på soffan. Hon vek upp det: det var en ritning, föreställande Grace Carden och af stor likhet med originalet. — Tagen efter bysten och retoucherad efter naturen, sade mrs Little. Ja, Henry, jag gick till St. Margarets kyrka och frågade bänköppnaren i hvilken bänk hon satt. Jag satte mig på ett ställe, hvarifrån jag kunde se hennes ansigte, och du kan vara säker om att jag noga studerade hennes drag. Nåväl, hon kan tåla en granskning. Det är ett vackert ansigte, ett godt ansigte; och hon är nästan lika kär som du är. — Hvad föranleder dig att tro det? Ah, du talade med henne? — Visst icke. Men jag gaf akt på henne. Orolig och häftig i sina rörelser — hennes kropp på ett ställe, hennes tankar på ett annat. Ilon var så upptagen af sina egna tankar att hon ej kunde följa med gudstjensten. Jag såg henne flera gånger göra allvarliga bemödanden att följa med predikan, men de lyckades ej. Ibland rynkade hon ögonbrynen, och en ung flicka gör sällan detta, såvida hon ej är förälskad, Jag skall säga dig ett ännu säkrare