Göteborgsposten – 10 mars 1871, sida 1

nerade 150 st. af dessa obligationer, hvardera å 1000 2, i Sveriges riksbankl och sedermera ötversände beviset om denna deposition till Tyskland såsom säkerhet för dervarande kreditgifvare. Kan nu detta fullmäktiges handlingssätt verkligen anses hafva varit felaktigt eller för riket skadligt? Det är mycket sannt att svenska staten är en så beskaffad låntagare att den kan göra anspråk på kredit utan att behöfva sätta hypotek, och otvifvelaktigt anses den äfven så af direktionen för meranämnda tyska bank. Men denna direktion skall aflägga räkenskap inför revisorer, och intet hinder är att till denna befattning ju kunna väljas exempelvis professorer i grekiska, för hvilka finansiella förhållanden utgöra fullkomlig hebreiska, ryttmästare i något hästgarde eller annat skikkeligt folk, som med inflytelserika aktionärer står i förbindelse. Det fölle sig troligen ej så lätt att göra för dessa säkerheten at en fordran, hvilken ej är åtföljd at något slags reelt hypotek begriplig, isynnerhet som från deras sida en skenbart plausibel grund för ogillande af transaktionen skulle kunna åberopas, nemligen möjligheten af krigstillstånd mellan Tyskland och Sverige. Af hvad vi ofvan anfört följer att vi måste anse revisorernas s. k. skäl sakna all betydelse, och detta så mycket hellre som den åsyftade verkan, lika lätt som genom en uppbränningsprocedur, kunnat åstadkommas genom ett riksdagens förbud för fullmäktige att hädanefter använda obligationerne såsom säkerhet vid upplåning. Revisorerne hade dock, innan de gjorde sin framställning till riksdagen, inhemtat fullmäktiges betänkande i saken, och i detta bör väl det hufvudsakliga skälet för åtgärden kunna återfinnas. Fullmäktige tillstyrka framställningen derför att obligationernes användande för en blifvande upplåning icke hädanefter torde ifrågakomma och det efter dessas annullering icke kunde möta hinder att i de utrikes offentliggjorda uppgifter öfver svenska statsskulden få detta lån upptaget till sitt verkliga belopp. Hvad den törsta delen at yttrandet beträffar, få vi göra uppmärksam på att denna obehöflighet för framtida upplåning just är hvad som tarfvar bevis, och bevisning åstadkommes icke endast och allenast medelst ett torde. Genom de sist anförda orden ha åter fullmäktige sökt afväpna en anmärkning, som annars sjelfmant infinner sig. Man vet att en stats kredit på en främmande lånemarknad i icke ringa mån beror, sedan inträde derstädes först vunnits, på i hvad grad han anlitar densamma. Sverige står nu bokfördt för hela det upplagda beloppet, ungefär 2 14 mill. Å, och ej blott för den verkligt erhållna fjerdedelen af lånet. Men detta kan ändras, säga fullmäktige, om blott de outgifna obligationerna forstöras. Vi tro gerna att fulimäktige skola lyckas få annulleringen anteeknad i börsernas officiella kurslistor vch underrättelse om densamma införd i utländska tidningar, men härigenom är icke målet vunnet. De gamla uppgifterna finnas ändock qvar i alla statistiska handböcker, i dessa vademecums för långifvare m. m., hvilka de små kapitalisterna rådfråga vid placeringen af sina besparingar: dessa uppgifter ha, så att säga, ingått i det allmänna föreställningssättet. De i finansiella ämnen mera förfarne komma åter att göra sig den frågan hvarför ej hela beloppet blifvit emitteradt, isynnerhet som det är dem bekant att värdet af obligationerne till ett statslån stiger i samma mån som man nalkas amorteringstidens slut, derför att utsigterna till dessas pari-inlösen med hvarje år vexa. Den af fullmäktige sjelsve mycket rigtigt antydda farhågan aflägsnas således icke genom hvad de till densammas undanrödjande anfört. Men hufvudfrågan blir dock: skulle det verkligen icke kunna ifrågakomma att använda dessa obligationer för en blifvande upplåning? Enligt förra riksdagens beslut har ett inhemskt lån på 40 mill. rdr blifvit Åupplagdt, och en ej ringa del häraf torde under nästk. år behöfva indragas. Vid innev. riksmöte föreslås vidare en kongl. proposition att 15 mill. rdr måtte, äfvenledes inom landet, upplånas för försvarsverkets iordningsställande. Ännu innan allmänna hypoteksbankens gamla lån blifvit slutsåldt talas från detta håll om att upplägga ett nytt. Slutligen komma alla dessa projekterade enskilda jernvägsföretag med sina anspråk på det inhemska kapitalet, af dem ensamt den onekligen vigtiga FaluKrossekärrsbanan med fordran på några och tjugo millioner. Hvad begrepp gör man sig väl om Sveriges kapitalstyrka, om man tror