Göteborgsposten – 10 mars 1871, sida 1

— Nej, nej. — Vill ni ej tro mitt ord? Jag talar aldrig osanning. — Jag vet det. Oh, Jael, kära, snälla Jael, haf medlidande med mig och säg mig sanningen: är det mig hon älskar eller är det Coventry? — Det är er. — Gud välsigne er! Ah, om jag endast kunde vara säker på det, hvad skulle jag ej göra för henne? Men om hon älskar mig, hvarföre skickar hon då bort mig? Det är mycket grymt att så många skall få vara i samma rum som hon och han skall få dansa med henne, då jag ej ens får se på och då och då uppfånga en skymt af henne. Jag vill ej gå hem, — Ah! sade Jael, ni är lik alla andra unga män: ni tänker endast på er sjelf. Och ändå kallar ni er lärjunge till den gode doktorn. — Så är jag äfven. — Hvarföre följer ni ej då hans regel och sätter er sjelf i hennes ställe? Tänk er att ni är i hennes ställe, att ni är värd i detta hus och dansar med en hop unga fickor som ni ej bryr er om, och att hon står här ute, blek och suckande; tänk er vidare att förhållandena äro sådana att ni ej kan komma ut fill henne och hon ej komma in till er — skulle det ej då skära er i hjertat att se henne stå på vägen och se olycklig ut? Var nu snäll och gå hem till er mor. Hvarföre stanna här och förgifta den unga damens nöje ocn på samma gång plåga er sjelf? Jaels egna ögon fylldes af tårar, och detta bevis på