Göteborgsposten – 9 mars 1871, sida 1

Sedan N. Collins 1831 inträffade frånfälle har The Swedish Church eller Gloria Dei, som det gamla templet i Philadelphia nu företrädesvis kallas, icke haft någon svensk herde, utan införlifvades straxt derefter denna församling fullkomligt med amerikanarnes episkopala kyrkinstitution, och har således sedan dess icke i Philadelphia funnits något särskilt svenskt kyrkosamfund. Bäst vore ock att der aldrig mera något eådant komme till stånd! Må svenskarne efterhand som de anlända dit följa sina närmaste föregångares exempel och inträda i den af amerikanarnes kyrkor, de helst önska tillhöra. Af hvilken religionssekt de än äro anhängare skola de i den staden finna ett tempel värdigt att hysa dem och hyllande just de lärosatser, de sjelfva omfattat såsom de rätta. Den lystna svenska Augustanasynoden har visserligen tid efter annan kännt sig före, huruvida icke tiden varit inne att inrätta en församling äfven i Philadelphia, men dess försök ha hittills varit förgäfves. Det sista, mig veterligt, gjordes för omkring ett år sedan, då helt oförväntadt af elt par från det svenska läroverket i Paxton utgångna ynglingar, som sedan en kortare tid tillbaka uppehållit sig vid ett Philadelphias Colleges, annonserades att ett skandinaviskt meeting skulle nästkommande Söndags eftermiddag hållas i en Söndagsskolas för ändamålet beredvilligt upplåtna lokal vid Carpenter street. Detta meeting blef besökt af inemot 50 personer (qvinnor och barn tagna med i räkningen), hvaraf de allra flesta dock tillhörde de danska och norska nationerna. Ett stort underverk hade skett derigenom att sjelfva Augustanasynodens öfverhufvud, prof. Hasselqvist, på genomresa till Sverige tillfälligtvit samma dag eller dagen forut inträffat i staden utan ringaste kunskap om att hrr Paxton-studenter företagit sig att just nu utlysa en svensk gudstjenst, den första som under långliga tider derstädes egt rum. Slumpen hade således nu gjort, att de tillstideskomna fingo höra hr professorn sjelf predika. Så försäkrade han sjelf från talarestolen. Som hastigast påminnande om den ställning i kyrkligt hänseende svenskarne i Philadetph a intagit, slutade hr Hasselqvist med sti undra, om icke en svensk eller ätminstone en akandinavisk församling nu kunde bär bli bildad. Han bad sina åhörare tänka på saken samt rekommenderade hos dem de båda prestkandidaterna, som också vid samma tillålle erbjödo sig att dädanefter predika hvarje Söndag. Alldenstund jag sbax derefter lemnade staden, har jag mig ej bekant buru långt saken avancerade. Har dock skäl att tro det predikanterna och åhörarne för länge sedan wöttnat på hvarandra. En af de äldsta Philadelphia-svenskarne, med hvilken jag samtalade i ämnet, visade sig mycket emot det framlagda förslaget och sade bl. a.: Jag är ingen hedning; besöker kyrkan regelbundet hvarje Söndag, icke utaf tvång utan frivilligt och gerna. Men någon svensk kyrka vill jag alldeles icke veta at, ty genom en sådan bli hitkommande landsmän, till stort men tör deras förkofran i, jag vågar säga det, alla riktningar, isolerade srån dem som här utgöra största delen af betolkningen, från amerikanarne, hvilka skänka främlingarne en större del af vänskap och förtroende, när de återfinna dem i deras kyrkor på Söndagarne lika säkert som på deras verkstäder eller kontor om hvardagarne. Den svenska emigrant som tagit med sig en sann gudsfruktan ötver hafvet börjar genast att, då ingen svensk kyrka står honom till buds, besöka en af amerikanarnes kyrkor, trots det att han i förstone ej begriper något af hvad presten säger. Men den herrliga sången och musiken jemte åsynen af en mängd andäktiga menniskor förfela ej att på ett välgörande sätt inverka på honom; och hans för hvarje Söndag tilltagande önskan att förstå predikantens ord blir jast en af de förnämsta orsakerna till att han, lemnad på egen hand, otroligt hastigt lär sig landets språk. — Sanningen af en gammal landsmans här återgifoa yttrande är påtaglig. Kyrkan är, tänker jag, den ypperligaste skola för den som icke är hemma i det engelska språket. Utom det att de amerikanska presterna särskilt bemöda sig att sramsaga innehållet af de egentliga predikningarne på ett särdeles klart och tydligt sätt, kan man lära sig innanläsning förträfligt genom att med den af församlingen antagna psalmeller bönboken under ögonen följa med ord efter ord, då presten derur uppläser långa stycken. Ja, t. o. m. sången bidrager till samma ändamål, såvida man till sin granne fått en äkta amerikana,e