Göteborgsposten – 8 mars 1871, sida 2

kunde gifvas dem. En mobilgardist förklarade, att om han stått i spetsen för de allmänna angelägenheterna, skulle han aldrig uppgifvit fästena. Ilan försäkrade sina åhörare, att ingenting skulle varit lättare, än för Trochu, Thiers och Favre att åvagabringa en vapenhvila utan någon sådan löjlig eftergift. Denne Moblots diplomati och bravoure uppväckte den lifligasto beundran. In af hans åhörare ropade: ÅBraro! Les Mobiles ne se reculent jamais! Jag träffade på många dylika församlingar, under det jag vandrade längs denna boulevard, och dervid anmärkte jag först hvad som föreföll mig under återstoden af min färd. Här och der såg jag en karl, till hältten i nationalgardesuniform och till hälften i vanlig drägt, bärande ett chassepotgevär under armen eller kastadt öfver axeln. Dessa män tycktes icke befinna sig i någon regelbunden tjenstgöring eller begifva sig till någon post. De gingo och slogo på ett sätt, som icke var egnadt att ingifva en enslig vandrare förtroende. Vid Porte S:t Denis voro vinhusen fulla, blusmän och qvinnor utan mössor hvimlade på gatorna under stoj och buller, och jag blef varse ännu flera af dessa misstänkta vaktare af det allmänna lugnet. Jag tog en vagn och for till Bastilleplatsen, dit jag kom kl. 1 på natten. Här fick jag bevittna en scen, som var värd att se. Omkring ett halft dussin män och qvinnor gingo der, för att se på de immorteller, med hvilka Julikolonnen så rikligt prydts; men öfverallt på platsen voro beväpnade nationalgardister. På spetsen af kolonnen gingo ett haltt dussin personer rundt om, svängande tända facklor, hvilka kastade ett blåaktigt skimmer öfver Frihetens Genius med dess röda flagga och på samma gång tillräckligt upplyste den öppna platsen derinunder, för att sätta en i stånd att se, hvad som försiggick der nere. Jag inlät mig i samtal med de få civilister, som befunno sig der. 1n ung qvinna berättade mig, att hennes broder tjenstgjorde någonstädes som officer i den franska armen, såframt han icke var död eller fånge. Ilon var orolig öfver hans öde, emedan hon ej hört någonting ifrån honom på flera månader. Det har aldrig i verlden existerat någonting så afskyvärdt som denna belägring af Paris. Ah, hvad qvinnor och barn måste lida! Men Frankrike skall hämnas! Detta var hennes språk. Årma varelse, man kunde ej undra deröfver, ty hon tycktes ha lidit af hunger och hostade som en, hvilken befann sig i ett långt framskridet stadium af Iungsot. Jag hade i min ficka några lifsmedelspolletter, som jag fått af Mansion House-komiten. Jag gaf en af dem åt den stackars qvinnan. Det var väl för mig, att jag gjorde det. Ilon tackade mig; men det dröjde ej många minuter, innan hon visade sin tacksamhet för en sådan bagatell på ett sätt, som gjorde mig till hennes gäldenär, i det hon genom att säga, det jag var engelsman, att hon känt mig i flera år och att jag gjorde de fattiga godt, räddade mig ur nationalgardisternas klor, hvilka ville behandla mig som tysk spion. Före dagbräckningen slogs Årappel och klockorna slogo sex, då nationalgardisterna samlades, för att bistå liniesoldaterna i att upprätthålla ordningen, då preussarne skulle komma. Fem minuter derefter såg man små skaror af dem öfverallt. Fyra timmar förut hade de preussiska demarkationsliujerna å Place de la Concorde och Rue Royale utstakats, genom artillerivagnar, som placerats tvärtöfver mynningen af Rue Rivoli, Rue Royale och öfver bron midtemot lagstiftande kårens palats. Omkring kl. 7 hade soldater och nationalgardister uppställts på dessa punkter och äfvenledes utför Rue de la Paix, Place Vendome, Rue Castiglione och de gator som från Rue Faubourg S:t Honor föra till Elyseiska fälten. Franska kavalleripatruller af betydande styrka redo ständigt uppoch nedför dessa samt tillstötande gator. Iaga åskådare voro ute före kl. 9. Ingen bod var öppen, äfven bankkontoren voro stängda, och all handel och rörelse låg nere. Pariserbefolkningen gjorde ej grannskapet af marschlinien till Åen ödemark; men långt efter den timme, då preussarne väntades skola hålla sitt intåg, syntes der ej till något slags folksamling. Man såg knappast ett ansigte i något fönster. Senare på dagen voro der stera hopar af menniskor på gatorna, och det var tydligt, att de flesta af dem kommit ut, för att betrakta den segerrika fienden. Det var roligt nog att höra dessa menniskor ömsesidigt klandra åskådarne. En karl, som sökte att få den bästa plats han kunde, anmärkte till mig i allvarliga ordalag: Ah! Monsiecur, les Parisiens sont trop curieux Kl. 8 s. m. Under ädet jag skrifver, ljuder hästhofvarnes tramp under fönstret, och jag ser en ung tysk husarofficer galoppera djerft upp avenyen till triumfbågen. Det är en vacker karl, och det haltva dussin män, som följa honom, utgöres af stälsatta, veteraner, hvilka se lika lugna och obekymrade ut, som om de befunno sig på en parad i Potsdam. Men på båda sidor om vägen stå grupper af fiender och midtemot triumfbågen är en hop åskådare. Vår unge officer rider rakt på dem och svänger sitt svärd, för att skingra dem, hvilket verkligen lyckas honom. Ilan sporrar sin häst och sätter öfver de kedjor och debris, som stänga vägen under bågen, och han och hans män rida igenom den samt galoppera kallt utför Champs EIYsCes, Så togs Paris kl. 8 på morgonen d. 1 Mars af en pojke och sex husarer. Han gjorde halt med sitt folk några alnar derbortom, skickade 3 af dem till Rond Pont, der jag med min kikare såg dem lugnt patrullera, och kom åter tillbaka till Place de VEtoile, der nu ytterligare några och tjugo af hans män, hvilka kommit gallopperande en och en, inträffat. Åskådarne bletvo synbarligen förbluffade, när den unge mannen, sedan han vidtagit sina anordningar, helt naivt sporde om vägen till Industripalatset, och de gamins, som omgåtvo honom, tycktes täfla med hvarandra om att få gifva honom den begärda underrättelsen. Nu kom kapten von Colord, som kommenderade denna sqvadron af 14:e husarregementet, hvilken fått den stora utmärkelsen att först få intåga i Paris, och den första afdelningen red utför Champs Elystes i hela deras längd, liksom om de tillhörde dem, alldeles obekymrad om en stor solkhop, som jag genom min kare såg samlas på Place de la Concorde. Straxt derefter sågs en stor truppafdelning komma uppför Avenue de la Grande Armee från Pont de Ncuilly, och ridande efter en sqvadron husarer kom generalen, som hade befälet öfver occupationsarmån — general Kameke, med sin stab. IIandelscvis kände en gammal vän i denna igen mig och red fram till mig, för att hjertligt helsa på mig. Då viskildes åt, fann jag, att denna händelse allvarsamt komprometterat mig hos massan. Un person gaf mig en stark spark i tanke att kasta omkull mig, under det att flera ursinnigt kastade sig på mig såsom cen preussisk spion. Det tjenade till intet att göra några förklaringar. Jag kunde endast hoppas skydd af de bajonetter, som jag såg nalkas, och utan tvifvel räddade deras närhet mig. Inalles kommo 2000 man, hvilka alla marscherade under högtidlig tystnad utför Champs Elvsåes. endast företrädaa at trummor