Göteborgsposten – 8 mars 1871, sida 1

denne dock längre fram förklarade sig ej kunna ingå. Ätven för hr Key råkade hr Mankell illa ut, i anledning af sitt yttrande att konungen af norska storthinget begärt så obetydliga anslag tll krigsmateriels anskaslande, hvarmed hr Mankell ville bevisa att de större anslagen icke heller här erfordrades. Detta inkast hade redan hr Ribbing gisslat; men så kom hr Key och visade att norska storthinget redan i fjor verkligen hade beviljat erforderliga anslag i berörda hänseende. Alven hrr Per Nilsson i Espö, Åstrand, Mannerskantz, Palander och Rundgren samt grefve Sparre m. fl. talade för utskottets förslag och några af dem skonade icke hrr Hierta och Mankell, hvilka, och särdeles den senare, just icke lyckades att parera huggen. Svårast råkade hr llierta ut för sin skarpsinnighet i i politiken, då grefve Posse erinrade huruledes hr II. i Januari månad förlidet år hade meddelat kammaren att flera nationer då voro betänkte på afväpning. IIr Jöns Pehrsson beredde kammaren en ganska glad stund. IIr Granlund (som eger en vagnfabrik i Grenna) talade med mycken värma för det ifrågavarande anslaget och tramhöl att jemte kanoner erfordrades äfven lavetter, ammunitionsoch packvagnar m. m. Dylika vagnar ansåg hr Jöns Pehrsson ännu icke behöfliga och dessutom alldeles för dyra. För öfrigt, sade han, synes det nu att intrigerna också äro i gång på det att vagnfabrikerna skola få mycket att göra (skratt) — ja, jag menar likvisst icke den härvarande vagnsabrikören, tillade Sunnerbo-representanten med sitt vanliga orubbliga lugn. I diskussionen om denna punkt i betänkandet behöfde icke krigsministern mer än en gång uppträda för att meddela några upplysningar. — Punkten bifölls utan votering, och hr Mankells amendement förkastades medelst ett dundrande nej. (Forts.)