Göteborgsposten – 6 mars 1871, sida 2

bunen, då ovasendet UIItORA 1 en sortarande grad. Församlingens president Grvy betäckte sitt hufvud och förklarade sammanträdet ajourneradt. Då tumultet lagt sig och man åter kunde skrida till dagordningen uttalade Thiers sin förvån ng ötver det djerfva försöket att vilja forsvara en man, som varit orsaken till Frankrikes förödmjukelse. Han begärde, att församlingen skulle, för att för framtiden förekomma upprepardet af dylika scener, genom en uttrycklig förklaring göra Napoleon III ansvarig för de olyckor, som drabbat Frankrike, och förklara honom afsatt. — Detta förslag antogs under stormande bitallsrop. — Victor Hugo yttrade derpå, att kejsardömet begått tvenne mordgerningar: det hade mördat republiken och det hade mördat Frankrike. Frankrike skulle en gång i tiden taga revanche för sina olyckor, men det skulle då vara ädelmodigt och säga till Tyskland: Jag är din syster; du har befriat mig ifrån min kejsare; jag vill befria dig ifrån din kejsare. (Alltjemt samma frasmakeri, samma flacka kosmopolitism!) Fachard protesterade emot det nu åter förberrskande eröfringsbegäret och törklarade, att fastän republikanerna ville rösta för freden, derför att Frankrike icke kan fortsätta kriget, utan endast genom freden läka sina sår, så måste han likväl inlägga protest mot eröfringsandan. Louig Blanc höll ett längre tal om de våldsgerningar, som föröfvats under kriget, och fördömde med stor skärpa preussarnes rofgiriga planer. Changarnier tackade underhandlarne för, att de icke misstviflat om Frankrikes framtid. Låtom oss vara värdiga och eniga — sortsatte han —, så skola vi ha Europas sympatier för oss. Skryt skall endast komma oss att sor ora dem, Buffet utvecklade i Vogeserdeput radenas namn de skäl, på grund af hvilka de ville afhålla sig ifrån att rösta. Ratificeringen af fredspreliminärerna var på samma gång det smärtsammaste, som det förtjenstsullaste offer. Thiers förklarade, att om den ringaste utsigt funnits till att med lyckligt resultat sortsätta kriget, så skulle han icke ha undertecknat fredspreliminärerna; men, tillade han, vi rädda genom vår smärta Frankrikes framtid. (Här qväfdes hans stämma af snyftningar). Frankrike — fortfor han — måste visa mod i olyckan. Derefter uppmanade han de deputerade till att lojalt asgitva sina röster för freden och icke öfverlemna sig åt en falsk patriotism. Brunel uttalade den önskan, att de tillstädesvarande generalerna skulle intyga, att Frankrikes militära ställning verkligen var hopplös. Man ropade nu, att debatten skulle afslutas. Häremot uttalade sig den radikale Milliere och föreslog, att Garibaldi skulle utnämnas till högere befälhafvare i det krig på lif och död, som nu skulle följa. Arago sade sig vilja afhålla sig ifrån att rösta. Keller, deputerad från Elsas, protesterade mot afträdandet af Elsas och stämplade hela traktaton som en öfverrumpling. Thiers sörklarade sig icke vilja klandra någon, men hvar och en borde likväl ha åtminstone det sunda menniskoförståndets mod. Frankrike dukade under, derför att dess militära organisation var tillintetgjord. Landet hade visserliga tillräckligt med tappra och skickliga män, men det hade inga armöer. Han uttalade sig härefter om sina ansträngningar i Versailles för fredens ernående och uppmanade församlingen att icke prisgitva framtiden, utan skrida till ett allvarligt besluts fattande. Nu följde omröstningen, hvilken som bekant slöt med 546 röster for och 107 röster .mot fredspreliminärernes antagande. Sedan letta resultat delgitvits församlingen, uppläste Keller en protest från deputeradena för de provinser, som skulle aftradas till Tyskland. Protesten slöt med en förklaring om, att de-sa geputerade nedlade sina mandater. — Derpå emnade de alla s na platser och skredo längsamt genom salen hän mot utgången. En obe-kriflg rörelse bemäktigade sig de närvarande, och vid dörren vanie de bortgående sig om, för att ännu en gång säga församlngen sätt farväl. Derpå lemnade de salen och med dem G-mbetta (som mottagit mandat ör Strasbourg). Sammantradet upplöstes deretter kl. ?(,11 på qvällen, och skulle törsamlingen åter sammanträda d. 3, d. v. s. i Fredags. Ett särskilt kurirtåg hade hela eftermiddagen stått i ordning för att föra den person, som skulle genast bringa fredspreliminärernas ratification, sedan denna undertecknats at såväl församlingsbyråns som regeringens medlemmar, till Versailles, der kejsar Wilhelm, underrättad om församlingens beslut, äfvenledes undertecknade ratificationen, hvarpå aktstyckena utvexlades. I Bordeaux hade morgontidningarne af d. 2:dre meddelat inom sorgkanter den sorgliga underrättelsen om fredsvilkoren och deras antagande. Lugnet förblef dock ostördt. Vid nationalförsamlingens möte i Fredags protesterade Rochetort, Pyat, Quinet, Millibre och en mängd andra af de röda republikanerna mot beslutet om landafträdelsen, nedlade sina mandater och lemnade församlingssalen. Siöcle kallar fredsvilkoren förfärliga. La France säger: En sådan fred kan vara nödvändig, men den kan aldrig vara en lösning. Journal des Debats, den nyktraste och förståndigaste tidningsorganen. i Frankrike, yttrar: Våra besegrare ha på ett grymt sätt Dstcc 1BmA. —