Göteborgsposten – 6 mars 1871, sida 2

song förhyrd af hr G. Haqvinius. Från Utlandet. Det var en dag af verldshistorisk, at gripande betydelse, då den franska nationalförsamlingen förhandlade om de af Tyskland erbjudna blodiga tredsvilkoren. Ännu föreligga inga tidningsreferater härom: men de främmande tidningarne innehålla likväl telegrafiska berättelser, hvilka äro af intresse. Vi meddela dem här: Under sammanträdet d. 28 Febr. föreslog Gambetta, efter det Barthlemy St. Hilaire uppläst fredspreliminärerna, att afdelningarne skulle sammanträda först följande dagen kl. 1 e. m., för att de deputerade skulle kunna få tid att diskutera saken. Thiers förklarade, att afskrifter af traktaten kunde inom två timmar utdelas till afdelningarne, hvarför han motsatte sig uppskofvet med dessas sammanträdande. Schoelcher föreslog då, att afdelningarne skulle sammanträda följande morgon kl. 9. Thiers genmälte: Vi önska, att allt må vara lika klart för eder, som det är för oss, som äro offren för en ställning, hvilken vi icke skapat, men likväl måste underkasta oss. Vi bedja eder att icke förspilla ett enda ögonblick; ty derigenom skolen j måhända förskona Paris från stora sorger. Jag satte mitt ansvar i pant, och mina kolleger likaledes; det är nödvändigt, att j icke heller lörbisen edert ansvar. Ingen må afhålla sig ifrån att gilva sin röst; vi måste alla bära vår del af ansvaret. Han önskade, att afdelningarne skulle sammanträda ännu samma afton kl. 9 och församlingen följande dag på middagen, Onsdagen d. 1 Mars, Detta förslag antogs. Salen var tätt besatt, och endast få deputerade hade icke infunnit sig. Uppläsrin gen af sredspreliminärerna torsiggick under en dödstystnad, som endast då och då afbröts genom utrop at bestörtning. De vanliga millära åtgärderna hade viatagits, i det att nå gra tusen man trupper höllo trakten kring teatern, der församlngen har sina samman tråden, besatt. Staden var tullständigt lugn. fastän en helt naturlig spänning forrådde sig hos alla. Följande morgon, Unsdagen, offentliggjor de tidmngen ett telesram från Jules Favre, dateradt Pa is d. 28 Febr., med örverskritten gärdelas vigtigt, hvilket hade denna lydel se: ÄI närheden af Bastlien och dertill stöta de qvarter egde igår atton tumultuarieka uppträ andan rum, men det kom ej ull några allvars mma oroligheter. I dag har Nordba nans bangärd besatts af nationalgardet, som sloppar alla tåg. Kanonerna ha återförs upp på vallarne. Man berättar mig från säker källa, att om det i afton blir bekantgjordt, att fred-prelimmärerna ratificerats af nationaförsamlingen, så skola preussarne icke i morgon rycka in i Paris. Skall icke något försök göras for dettas ernående? Det skulle befria oss från ett allvarsamt bryderi och en stor fsra. Man säger vidare, att konungen af Preussen ämnar att stanna qvar äfven under denna vecka i Versailles. Drifven på nationalförsamlingen! Tänkon på vår pinsamma ställning ! Under intrycket af denna betydelsefulla depesch sammanträdde nationalförsamlingen kl. 1 e. m. Mötet öppnades af Lefranc, ordf. för den kommission af 14 personer, som församlingen ställt vid Thiers och Jules Favrees sida under fredsunderhandlingarne, i det han underrättade församlingen om, att kommissionen, som dagligen följt underhandlingarnes gång, enstämmigt tillträdt fredspreliminärerna. Kärleken till fosterlandet fordrade, att de antagas i oförändrad gestalt; man hade gjort allt för alt rädda ställningen, och Frankrikes ära var fkränkt. Han utvecklade derpå skälen, hvarför traktaten borde antagas. Dess förkastande skulle medföra, att tyskarne besatte Paris ock trängde ännu djupare in i Frankrike, hvilket kunde ha de otroligaste olyckor till följd. Han hoppades, att Frankrike skulle bli räddadt, om det upphörde med att göra revolutioner eller att söka sin tillflykt hos ceesarismen. ÅLåtom oss icke öfverlemma oss åt förtviflan! utbrast talaren till sist. Ången får afhålla sig ifrån att lemna sin röst. — Historikern Edgar Quinet, radikal deputerad för Paris, protesterade häftigt mot antagandet af traktaten, hvilken skulle för nutid och framtid ödelägga Frankrike. Han förkastade en traktat med Preussen, icke allenas derför att det såsom feodalstat var Frankrikes fiende, utan äfven derför att det betjenat sig af racehatet. Bamberger, en at Moselle departementets deputerade, uppmanade på de ifrigaste församlingen att rösta emot traktaten Båda fällde de våldsammaste yttranden on kejsardömet, hvilket föranledde Conti, kej sar Napoleons fordne kabinettschef, att prote stera deremot, i det han påminte om den ed — AA FE Ra 1 11.cnnl