Göteborgsposten – 3 mars 1871, sida 3

och lågo fem halfva hästar. I en annan del af trädgärden ligga långa rader af soldatbaracker. Långa gödselhögar, som sträcka sig tvärsigenom trädgården, ha gjorts till granatbehållare. Framför Luxembourgspalatset reser sig en skyddsmur af sten och gödsel. Fönsterna äro till en del tillstoppade med sandsäckar. I trådgårdarne ha åtta till tio granater slagit ned, utan att göra någon vidare skada. På Boulevard Mont-Parnasse äro alla gamla träd nedhuggna. Fyra dufvor hoppa der prydligt öfver marken. Hvilken underbar anblick för Paris! Utanför ett hus står en hop gamla män och qvinnor med vinbuteljer. Här eger äfven en offentlig vinutdelning rum. Rue Vaugirard luktar starkt af armod och lök. En flicka kommer emot mig och frågar efter Gud vet hvilken gata. Jag befinner mig nu i det värsta qvarteret. Der hvimlar af soldater, som ha aflöningsappel, och af blusmän, som åse detta deras arbete. Skulle ja nu förråda mig? Tout droit! (rakt till höger) säger jag och skyndar vidare. Gifve Gud, att detta vore den värsta lögnen i mitt lif! Plakater på gathörnen tillkännagifva, att man på Theåtre Grenelle ger: Le crime de Villers-Cotterets, ou: Crctin de la seret,, af Alexander Dumas påre, och på Theåtre Beaumarchais: La Dame aux cameliask, af Alexander Dumas sils. Paris har säledes redan åter smak för den salige och osalige Dumas. Afven i denna, enl. parisertidningarne till en ruinhög förvandlade förstad söker jag förgäfves efter ett af granater förstördt hus. Ah, der har jag ju åter vallgördeln med dess fastspikade bräder, dess med glasskärfvor beströdda vallar och dess nationalgardister. Men om de skulle nu vid slutet af din äfventyrarefärd spana ut dig och släpa dig i fängelse? Quel malheur! Och ingenting i närheten, som kan hjelpa ut mig. Ah! en familjefader jemte d:o moder och sju små de sötaste flickor och gossar. De vilja ut till mormor i Versailles. Och det är mycket smutsigt, och papa och mama kunna icke bära alla sju. Beslutsamt tager jag den yngsta af de icke burna flickorna, ett vackert fem års barn på armen och passerar verkligen såsom oncle vallgördeln och mobilgardisterna. Papa och mama ötversvalla af tacksamhet derute i Issy öfver min menniskovänlighet. Jag skäms ej litet öfver detta oförtjenta beröm och söker att på franska säga: Åh, ingen orsak! Tala inte derom! Men detta måtte ha låtit något ofranskt. Ty plötsligt sätter Monsieur ett par ögon i mig och framdundrar i synen på mig: hous etes un Prussien — un espion?! — Je suis un Pommöårel? är mitt ängsliga svar — och innan Monsieur och Madame hunnit enas om, huruvida un Pommöre bör räknas bland vännerna eller fienderna till la grande nation, har jag försvunnit bland Issys gränder. —— ———— -— KTNIEEEIIRTR