Göteborgsposten – 3 mars 1871, sida 3

D .11 1 111 fFALIIHA TITAIIHLIHCOD IIIAgC, CIter det jag kastat några sorgsna blickar i den stolta Seinestadens starkt uppfrätta lungor. Magen förblir dock — såväl enl. den gamla romerska fabeln som enl. senaste parisererfarenhet — konungen. Paris mage, saluhallarne, hade i flera bedröfliga veckor varit tom, overksam, tillsluten. Lemmarne triumferade visserligen i början öfver, att de skulle kunna reda sig äfven utan konung. Men suckarne och tårarne kommo, såsom ofta här i verlden, efteråt. Folket var nära döden. IIvilket jubel i Paris, då konung Mage åter tillträdde sin regering, då saluhallarne åter öppnades d. 7 Februari! Redan kl. 4 på morgonen trängdes halfva Paris, rika och fattiga, eleganta och trasiga, kring hallarnes tillslutna jerngaller, begärligt, hungrande afvaktande den timme, då portarne skulle slås upp. De rika ville köpa, äta, frossa. De fattiga ville åtminstone efter en så lång, lång, fasta öfvertyga sig om, att det här i verlden ännu finnes potatis och kol, smör och ost, kaniner och rapphöns, hummer och grodor 0. s. v. Ack! det måste ju redan göra en halfmätt, om man ännu en gång linge inandas doftet af alla dessa herrligheter, ännu en gång åter höra en tupps galande, en gås snattrande! En stor trängsel rådde d. 7 Febr. i Paris centralhallar. Det såg för öfrigt ännu temligen tomt ut derinne. Endast les dames des Halles befunno sig i särskilt festlig ornat och i stolt gloire på sin plats — de, som ha en så stolt plats i Frankrikes tideböcker, som städse spelat en så framstående roll i revolutionerna, som fört Marie Antoinette på schavotten, som till konungarne af Frankrike på deras namnsdagar öfverlemnat blomsterbuketter och fingo kyssa den nyfödde dauphin på pannan, hvilka stodo i så högt anseende hos den förste Napoleon och valsade med den tredje Napoleon på den lysande saluhallsbalen, d. v. s. på den tiden då Lonis Napoleon ännu kunde valsal Denna celebra bal gåfvo les dames des Hallcs för prins-presidenten Napoleon d. 15 Sept. 1851, då han lagt grundstenen till de nya centralhallarne. Och nu? Dies ire! Lkmpereur? — cochon! filou! imbecile! Piussien ! D. 11 Febr. 1871, då jag för första gången såg Paris saluhallar och les dames des Halles, gjorde båda ett lika nedslående intryck. Hallarne sågo tröstlöst tråkiga ut och damerna tröstlöst uttråkade. Det gamla glada affärslifvet derstädes, hvilket annars brukade börja vid midnatt, då de underjordiska jernbanorna från de olika bangårdarne hitförde massor af de herrligaste friska grönsaker, de mest retande frukter, de mest glänsande saltoch färskvattensfiskar, fasaner och höns, kalkoner och gäss hjortar, renar, harar och kaniner, ägg, smör, ost och sill samt hundradetals andra goda och ätbara saker ville ännu icke återvända. Min saliga mormor skulle säga: Det gick en liklukt genom hallarne! Det fanns visserligen i alla tolf paviljongerna något ätbart att köpa, men det var för dyrt tör de flesta parisarne, hvilka genom kriget och den långa belägringstiden till en del fullständigt utarmats. Och parisarne hade redan blifvit innerligt mätta på att lukta och se på de goda matvarorna samt höra snattrandet och galandet under de fyra dagar hallarne redan varit öppna. De hade kommit till den erfarenheten, att man derigenom blir ännu hungrigare. Den 11 Februari var det också mera tillgång än etterfrägan. På trappstegen till smörpaviljongen satt en snygg qvinna bredvid ett kolbäcken och bakade i en liten panna små tunna ägg-omeletter Nägra mobilgardister betraktade henne lystet, derpå tog den ene till fickan och köpte en varm omelette ur pannan — och till slut åto de alla med den största appetit. Jag tänkte på min pligt som korrespondent. Jag besegrade mig sjelf och tog äfven en liten omelette. Madame strödde en aning till socker deröfver och önskade med mild stämma bon appåtit? — Combien? — Un sou, Monsieur! — Jag trodde knaypast mina egna öron: i det uthungrade, dyra Paris. der ett fö. smör kostar 5 fres och ett ägg 30 centimer, en omelette blott 1 sou. Försigtigt bet jag i omeletten, som var at ett svenskt lindeblads storlek — men nej, jag hade icke en mobilgardists mage eller smak. Det var en äggomelette utan ägg och smör, himlen allena vete, hvilken ädel, kreperac. hästkrake som fått släppa till sitt fett! Skulle dei varit möjligt att laga en sådan utan något mjölsurrogat, endast med Seinevatten, så skulle jag våsa påstå, att omeletten ej heller innehöll något mjöl. Men det ges åtskilliga sorter mjöl: hafre-, gips-, kastanier-, benmjöl, och nöden är den största, sinurikaste uppfinnerskan. Förgafves såg Jag mig om efter en katt eller en hund, för att traktera dem meu min omelette. Jag såg ej till någon. Jag har öfverhufvud i hela Paris utom hästar icke sett till någon lefvande, fyrbenad varelse. Nu förstår jag också parisarnes blickar, då en katt eller hund sprang öfver vägen under deras transport genom Versailles — och deras utrop: Hvilken herrlig hund — hvilken vacker katt, så tot och trisk — i Paris skulle han helt säkert kostat 15—20 fres! Men han skulle också för länge sedan varit uppäten. I en fiskmånglerska lärde jag på min egen bekostnad känna en aktad dame des halles från den gamla goda tiden. Ilvad 71. skrek hon med rosslig stämma och sprang upp från sin Pythia-trefot med båda händerna gripande tagi sillfatet och hållande dessa salta barn från det vackra blåa hafvet under ögonen på mig — IIvad? Monsieur, mina sköna, feta sillar äro för dyra för honom under dessa miserabla krigstider, endast 5 sous stycket? — mistrable coquin, qui a faim et pas dargent — mauvais sujet — allemand — Prussien — Blesmarc — canaille. .. Jag flyktade tillbaka ut på Rivoligatan, i stolt tillfredsställelse öfver, att Paris månglerskor i skymford äfven öfverträffa de annars i denna genre temligen berömda siskmänglerskorna i Berlin. Jag hade också kommit till den erfarenheten. att Paris lexikon för oqvädingsord riktats genom detta krig med trenne ord. Positivus: Allemand — kompara tivus: Prussien — superlativus: Biesmarc! Men timmarne fly, och jag måste före kl. 6 i qväll ha vändt ryggen åt Paris, ty då stängas portarne. Och hvar stanna öfver natten, om jag icke vill mördas som Prussien? Nej, nej, ut ur den sorgsna, döda, fångna staden, ut i trihetens luft utanför dess portar. Vid Seinekajen vänder jag tillbaka Gallret kring den herrliga, gamla kyrkan NotreDame är alldeles späckadt med saltkanoner. Bland dem äro många alldeles nya, guldglansande kanoner. Om några dagar skola alla Paris fältkanoner och andra vapen utlemnas till fienden. — Hvad det måste göra ondt — hvad det måste kännas bittert! Detta är således Sorbonne, det mest berömda och äldsta universitetet i Europa! I det gamla, dystra huset, i de trånga, krokiga gränderna skola de tyska granaterna ha slagit ned. Jag söker förgäfves efter söndersplittrade tak, väggar, nedbrända hus. Studenter med små, svarta portföljer under armen vandra genom gränderna. Äfven de äro mätta på krigslarmet och klubbkomedierna. De vända tillbaka till de fredliga studierna. I ett hörnhus hör jag barnsång — tyska melodier. Det är en liten folkskola. Sångernas text kan jag ej urskilja. Men det är samma melodi, efter hvilken vi som barn sjöngo: Kommt der Schitz gezogen durch Gibirg und Thal... Huru underlig känner jag mig ej till mods öfver deuna sång — midt i det tyskhatande Paris! Ahl! Panthcon! Huru ofta har jag icke redan från höjderna af Meudon och Sövres sett den stolta 1. det ou DD. Af khaan NA 7