Göteborgsposten – 3 mars 1871, sida 2

ches qvickarto pjeser, 1846 och 1946, i hvilken bland annat visas de stora framsteg som silantropien under de hundra år, eom anses förflyta mellan första och andra akten, tagit, yttrande sig icke minst i den omsorgstulla vård, som egnas törbrytare. Vi ha ännu en god del år qvar tills man kommer att skritva 1946, men sorigär det så, som det börjat, ser det sannerligen ut som den qvicko författarens satiriska skildring skulle bluva en verklighet. Vi föranlåtas till dessa reflexioner af nedanstående utdrag ur en otficiel berättelse för siotl. år, atgilven af predikanten vid kronohäktet i Warbeig. Fångarne tyckas i allmänhet finna sig väl, då de åälpjuta god behandling och det derjemte är väl sörjdt tör deras valbefinnande i öfrigt. De få god kost, ja, i fängelset bättre än flertalet kunna bestå sig i sina hem; de ha tilltalle till arbete, hvarigenom de kunna förtjena och dermed förbättra sin kost, om ue så vilja, och när arbete saknas, ha de tilltalle att fördriva tiden med god och bildande läsning. Flera tängar ha ock erkänt, att skall detta vara straff, så är det åtminstone ett mycket lindrigt, ty vårt enaa lidande är att vi sakna sriheten. Till och med det foruom såsom svårt ausedua vattenoch brödstraftet har i tolkopinionen förlorat det a!skräckande, helst det numera åuömes under kortare tider, då det pinsamma deri icke hinner inställa sig. Sådana fångar påstå nemligen att någon egentlig plågsam svalt först infinner sig på det 6:1e eller 8:de uygnet, eller just den tidpunkt, då det för de flesta upphör. Deriör ser man ock ku.u böttällda den ena gen efter uen andra återkomma för att med näera dygns vatten och bröd aftjena icke obetydliga bö:esbeiopp. Under årets lopp ha icke mindre än 103 personer undergått denna bestrafrning. Till och med hemmansegare och andre, som tyckas kunnat betala boter, ha toredragit detia satt att attjena dem. Detta förhållande, som icke kan annat än menligt inverka på betolkningens moralitet, är sorgligt och torde vöra föranleda lagstittarena att, om möjligt, undanrodja detta missbruk. Om uet går derhan att tolket icke mer känner någon fruktan elter blygsel för fängelset, hrarthan skall det då bua hädan? At andra anvleuningar i Warbergs fängelse intagna fångar under året bade enuast varit 22, mot 103 boteea sittande vatten-uch-brou-långar. En n askeradbal, i likhet med den i ljol guna, avvidnad at sällskapet W. S. F., egde rum i Wenersborg sistl. Söndag i derv. 20C vtershus och var besökt af inemot 600 personer, För den lyckade tillställningen redogor Wenersb-P:n sålunda: Ilar ser man en gammal bekant från teatern och studemkarnevalerna. den viudtberomde d:r Dulcamara, godt maskerad och ganska bra uflörd. Har finnas typer at alla slag, från den napna roseuflickan till den mindre näpne, men dertöre icke mindre natursanne gesällen och sjömannen. Bland alla dessa sigurer var dock ingen mera lyckad än den tförträftlige skälknallen, detta kauske mindre genom maskeringen, som töretoll oss något å outrance), än genom ett spel fullt af natur och flödande qvickhet. Här finner man en törevisare at ett menageri, bestående af en mängd sällsyuta djur, såsom högdjur, slaghökar, muntergökar, soloch snålvargar, morsgrisar, galgsåglar, den oegentliga björnen samt Simia homo eler apmenniskan. Samme förevisare bjöd äfven på en kosmorama. Men orkestern spelar nu upp några Bellmanstoner — hvad månde detta betyda? Jo här inträder ju en skara af de allbekauta figurerna, och att de icke glömt de toner som en gång af den store skalden lades i deras mun, hör man genast då Fader Bergström, stäm upp och spela, klingar genom salen. Så afdansas en menuett i tidens högtidliga maner och så sprider sig den muntra flocken ut bland allmänheten. Men hvad var detta? Börjar ej trumman gå? Vi kunna cj så noga säga om så är förhållandet, men nog kommer här inmarscuerande en liten trupp som ser föga mindre krigisk ut än enya garnisonen, eller sju flickor i uniform, kommenderade at sin anförare, starkt erinrande om en af Carl XII:s bussar. Den lilla krigsskaran tränger med ett mod som vi skulle önskat fransmännen, igenom den tätt packade folkmassan och röjer sig slutligen med eller utan tillhjelp af de näpnaste bajouetter en öppen plats hvarpå exercis i vanlig ordning anställes. Denna grupp af intagande amazoner var ibland det nättaste som under aftonen förekom och helsades också efter slutad exercis med lifliga applåder. Vid beskrifningar af detta slag brukar man ju alltid gömma det bästa till sist. de hatva äfven vi gjort då vi först nu omnämna maskradens i hvarje tall mest lysande uppenbarelse, en grupp i spanska nationaldrägter som utförde en vacker nationaldans, cn produktion, som i behag och elegaus lemnade ingenting örrigt att önska. Sallskapet helsades med ljudande bifallsrop oci dansen måste längre fram på aftonen, enligt allmant uttryckt önskan gilvas dacapo. Örebro skarpskyttekår firade i Söndags sin tioåriga tillvaro med en enkel fact