Göteborgsposten – 3 mars 1871, sida 1

— —— — Å Tanken på att en annan qvinna hela denna tid vårdade Henry Little plågade henne. Det skulle ha varit så ljuft för henne att vårda honom, sedan dessa grymma män så illa skadat honom; men denna glädje var förbehållen åt en annan, och denna andra älskade honom och kundo nu lägga sin kärlek i dagen. Lägga den i dagen? Hon hade ju sjelf öppnat hans ögon för Jaels kärlek och rådt honom att belöna den. Och nu kunde hon ingenting göra. Henrys förbättrade ställning hindrade henne. Hon kunde ej skrifva till honom och säga: Nu vet jag att ni är mr Rabys nevö, det gör en betydlig skilnad. Det skulle endast vara en ny förolämpning mot honom och ställa heune i en ofördelaktig dager. Sanningen att säga hade hon ångrat sitt bref långt innan slägtskapsförhållandet var upptäckt. Nej, allt hvad hon kunde göra var att vänta tills Jacl Dence kom upp och då lemna henne något fint budskap till Henry, som skulle förmå honom att dröja ifall han fortfarande älskade henne. Hon märkte att Coventry gaf akt på henne. Hon tog derföre sin tillflykt till sitt eget rum, der hon satte sig att vänta på sin rival. Men det blef eftermiddag utan att Jael kom; det blef afton utan att Jael kom. — Ahl tänkte Grace bittert, hon har angenämare sysselsättning än att vara hos mig, Hon är ei en sjelfuppoffrande toka som jag är. Då jag hade fördelen afstod jag den; nu har hon den och begagnar sig af den utan förbarmande, utan blygsel, utan tacksamhet. Oh! om min tur blott kunde komma igen! Men den skall aldrig komma