Göteborgsposten – 2 mars 1871, sida 3

af de preussiska armökärerna omtalade för mig att en officer en gång sagt till honom: Vi ha varit tvungna att skaffa er bränsle från skogen, alldenstund vi brännt upp alla pianon och biljardpbord,: Detta var kanhända brutalt men ej helt och hållet oförsvarligt om det besparade tid eller arbete att bränna pianon i stället för träd. Men ingen tolkning — icke ens en preussisk — af krigslagarne kan rättfärdiga plundring af fredliga medborgares privategendom, ej för militäriska ändamål utan helt enkelt för vinnings skull. Jag önskar att de preussiska officerare som gjort sig skyldiga till dylika smutsiga dåd kunde ha hört det förakt hvarmed fransmännen, nedtryckta och underkufvade som de äro, talade om dem, men jag skulle behöfva upptaga allttör många spalter, om jag endast skulle berätta hälften af de bittra historier — många, som jag hoppas, ötverdrifna — hvilka gingo från mun till mun. Jag berättar endast om min resa från Paris, hvars svårigheter voro öfvervunna, sedan våra pass blifvit tillbörligt granskade och godkända. Mina franska reskamrater andades dock ej tritt, så länge stationerna innehades af preussisk militär. Den beskedlige lille mannen steg betydligt i min högaktning derigenom att han, hungrig som han var, beslutsamt vägrade att köpa något at det bröd och det kött som utbjöds och som onekligen var ytterst frestande för en belägrad parisare, van vid svart bröd och hästkött, förrän han kom utom de preussiska linierna, af den enkla anledningen att han ej ville stoppa penningar i preussarnes fickor. Ilvarochen gaf högt sitt bifall tillkänna härtill, men jag såg ej om alla följde hans exempel.