Göteborgsposten – 2 mars 1871, sida 3

3 r bleka, utmerglade i gestalter hvilka strötva omkring. 9HI SKULL 101CtUS Å11 D1 UMD Jag minnes ännu huru alla villorna i Clamart ch Chåtillon hade ett så vackert och tilldragande tseende med sina hvita, röda och gula facader, då ig d. 20 Sept., dagen före de blodiga striderna vid ctit Bicåtre och Moulin de la Tour, passerade förbi em. Och nu? Knappast en enda af dessa byggraer har blifvit qvarstående; de ligga alla i grus och niner. På omkring en dvarts mil är det icke en vadratfot jord, som ej är upprifven af en granat ller bomb och små stycken af dessa projektiler låg nnu i massor omkring mig. Man såg långa plank å tilltygade af mitrailleuseelden, att de liknade såll, ch man undrar verkligen huru bairarne under hela nånader kunnat uthärda en så förfärlig eld. Skizzer från Paris. (Korresp. till -Neue fr. Presse.) Versailles d. 14 Febr. Jag uppsökte några kära vänner i Paris. De efde alla, och familjen hade icke förlorat någon nedlem; men de voro, om just ej så fattiga, dock sanska afmagrade, de goda menniskorna. sAck, wvad ha vi icke måst uthärda!, voro de sörsta ord ag hörde talas i Paris. Men derefter tillade de fleta: Paris är en stad som Strasbourg eller Sådan. ych det vore feghet att, för det Paris gick förloradt, zifva hela den nationala saken förlorad. Paris har varit en välmående stad; dess innevånare äro kända som njutningslystna läckergommar. vilka umbäranden ha dessa menniskor icke mäktat uthärda! Huru stark måste icke den drifijeder varit, som kunnat framkalla utvecklingen af ett så stort passivt mod! Historien har inga lofsånger för det passiva modet; icke hvad menniskor lidit, utan hvad de gjort, förberrligar den i glänsande ordalag. Paris innevånare skola dock icke förgätas för stu obegripliga tålamod, i sin lugna hängifvenhet inför dess vältödda, skickligt ledda och krattfulla segervinnare. Jag måste skildra småsaker, enskiltheter, ty utaf dessa kan den bild lättast fås, som mest svarar emot sanningen. Man har visat mig en som relik bevarad brödration — 200 gram —, hvilken tillsammans med 30 gram hästkött under 5 hela veckor utgjorde en parisares enda föda. Jag har smakat på ett af dessa svarta med halm och kli blandade bröd och känt mig illamående. Acke, menade de stackarne, hungern tvang oss att äta det, men vi blefvo nästan alla sjuka. Det alstrade kolik och magplågor och en osläcklig törst. Man nämnde hästkött med förtjusning, men numera kunde ingen koka det, ty veden blef för dyr. De fattiga hade gerna ätit råttor, men de kostade för mycket. En vacker, väl tillagad råtta kostade på restaurationen 5 frs. För att sjelfva tillreda dem, saknade man salt, fett och andra kryddor, hvilka äro oundgängliga vid beredandet af denna ovanliga föda, för att smaken skulle öfverväga vidrigheten. En helt enkelt kokt råtta skulle inga kunnat förtära. Hästköttet tillreddes för det mesta med talg som man erhöll ganska billigt hos ljusstöpare. Svinfett var orimligt dyrt. Den fullständiga bristen på grönsaker, frukter, mjölk och ägg hade inverkat mycket på fransmännens bortskämda magar. Icke blott dibarn, utan barn under 12 år ha i tusental angripits af sjukdomar. Hungern har dödat flera tusen menniskor. Jag vill icke tala om de eländiga stackare, som äfven under vanliga förhållanden bland en ofantlig folkmängd kämpa för sin tillvaro; jag vill icke tala om de fattigaste klassernas sjuka qvinnor, hvilka ännu alltjemt synas på alla gator sitta nedhukade på bänkarne — icke tiggande, ty hvem har väl något att se tiggare, utan sorvande. Det djupaste elände har tryckt sin hjertslitande stämpel på allt. Hela folkmassan har äfven undergått en märkbar förändring till sin kroppsliga natur. Ett friskt, rodblommigt ansigte, som jag händelsevis såg på Pont-neuf, gjorde mig verkligt godt bland dessa gulav öfverdrifver icke. Ilär nedan ett tydligt bevis härpå. Knappt hade den första proviante ingen förSiggått, torran det redan under första veckan dog 220 personer mindre än den föregående. Från d.4 till d 10 Febr. ha 4451 personer dött, från d. 28 Jan. till d. 3 Febr. 4671. Af föregående summa voro 704 dibarn, 693 barn från 1 till 15 år, 1179 från 15 till 50, 1315 öfver 50 år. Armen förlorade under samma tid 560 man, de sårade inberäknade. Under vanliga förhållanden dö i Paris 900 personer i veckan. En korrespondent skrifver till en eng. tidning bl. a. följande: Allt hvad tyskt heter är nu så ytterligt afskydt, att rinsessan de Tröbizonde var nära att uthvissJas på Bouffes-teatern, innan det blef bekant att Jacques Offenbach, kompositören, var naturaliserad fransman redan för femton år sedan. Aslidna tyska kompositörers musik tål man att höra, men musiken af nu lefvande tyska kompositörer har alldeles tystnat i den franska hufvudstaden. Itt par af de ledande klubbarne i Paris ha nyss beslutat att inga tyskar skola få vinna inträde, och M. Schickler, som varit en populär medlem at Jockeyutstruket ur böckerna. Kanonikern i S:t Denis har nyss skrifvit en protest mot fransmännens beteende före och preussarpes barbari efter bombardementets början. Vid början af belägringen, säger kanonikern, inrättade kommenderande generalen ett krutmagasin i katedralens hvalf och blottställde derigenom detta präktiga minnesmärke med alla dess arkeologiska skatter för ögonblicklig förstörelse genom en bomb, en gnista eller en nationalgardist. Det mest förvånande härvid var att det galleri som ledde till krutmagasinet i sex veckor förblef i saknad af en dörr, och att de nationalgardister som hade tjenstgöring der, isynnerhet sedan de ätit en god middag, brukade besöka hvalfven med en lykta, rökande sina pipor. Under bombardementet träffade 200 bomber basilikan, af hvilka nittio föllo på tornen... Byggnaden har lidit betydlig skada, men tack vare de försigtighetsmått som vidtagits at M. Violet Leduc, skola skadorna lätt bli reparerade. Olyckligtvis ha beklagliga vandalismer blirvit begångna efter den preussiska ockupationens början. Kanonikern metidelar derefter en förteckning ötver de statyer inom katedralen som blifvit skadade. Den egendomligaste skadan är den som blifvit tillfogad helgonet S:t Penis. Statyen af detta goda helgon, hvilket enligt folktron passerat öfver en flod med hufvudet under sin arm, hade fått hufvudet afslaget af en bomb. Catharinas af Medicis staty hade två finger afskurna och stulna och ett märke efter ett sabelhugg på handen. Henrik II hade ej endast förlorat två fingrar utan ätven stortån på sin högra fot; Carl VI sin högra hand; Duguesclin sitt dolkfåste; Carl Vv båda händerna och sin spira; Carl Martel ett finger; Pipin den Lille hade fått sin spira afbruten, och Ludvig XVI hade, utom det att han fått en skråma öfver näsan, blifvit beröfvad båda sina tummar. Ofvananförde exempel utgöra endast ett fåtal af dem som af kanonikern Testory anförts rörande de skador för hvilka hans katedral varit utsatt; han uttrycker den förhoppning att någon mäktig stämma skall höjas för att sätta en gräns för denna afskyvärda vandalism. Från England ha, som bekant, skickats betydliga qvantiteter at litsmedel till Paris, klubben, med ett betydande stall, har fått sitt namn