Göteborgsposten – 2 mars 1871, sida 2

BRUM 1I 1114 6 alv, LIÄUIRM sjellva visat sig icke hysa något undseende emot de besegrade. Att dessa, tyvärr, skola känna sitt hat växa i den yttersta grad, derom kan man vara viss — och detta bådar allt annat än godt för Europas framtid. Times uthrister ock: En tid skall komma, då återigen en underlöjtnant skall uppstå, lik den förste Bonaparte, och Frankrike skall då siå gentemot Tyskland, som skall sakna Bismarck och Moltke. En annan främmande tdning säger: Säkert är att Frankrikes hela diktan och traktan skall gå ut på att så upprättelse, och om den närvarande generationen icke tår upplefva detta ögonblick, så skall den gifva värfver i arf åt sina efterkommande. Antingen måste Frankrike gå under, sjunka ned till Spaniens ståndpunkt, eller ock måste det åter höja sig upp efter fallet; här finnes ingen mellanväg. Detta är så tydligt, att tyskarne sjelfva städse utvecklat, huru nödvändigt det var, att de begagnade sina segrar i detta krig till att bibringa Frankrike ett slag, från hvilket det aldrig kunde resa sig. Bsmarck har äfven vid många tillfällen anslutit sig till samma grundsats; man måste beröfva Frankrike förmågan att taga den upprättelse, som skulle bli dess första tanke efter freden, hvilket det ju äfven nu har visat genom att straxt efter vapenstilleständets afslutande sysselsätta sig med härens omorganisering, och den tyske rikskansleren har gjort allt, hvad han förmådde, för att betaga det transka folket tillochmed hoppet. Han har gått till den yttersta gränsen af, hvad han ansett för möjligt, utan att drifva de öfriga makterna till att öfvervinna sin skräck eller sin tröghet. Tyskland skall städse ha en marschfärdig armå om 1 million soldater vid Frankrikes gränser, och dessa, som redan förut voro för svaga, ha nu blifvit svagare än någonsin. Särskilt är Metz rent af en utfallsport mot Frankrike, och denna fästning, som kan rymma en hel armå, skall göras ännu mera storartad, ännu mera ointaglig, än den var det redan förut. Härifrån skall Frankrike ständigt vara hotadt, och det skall behöfva gynnsamma politiska konjunkturer, för att kunna tänka på att gripa till vapen mot Tyskland; ty det skulle etter ett nytt nederlag bli på ett ännu mera fruktansvärdt sätt förlamadt. Dertill kommer ytterligare den ekonomiska och finansiela ställning, hvari Frankrike skall befinna sig efter detta krig. Femtusen mlhoner francs! Det blir i svenskt mynt omkr. 3.600,000,000 rdr, och härå skall betalas ytterligare 5 9; ränta, hvilken ensam skapar den ofantliga årliga bördan af 180 millioner rdr! Alldenstund Preussen såsom garanti för krigaomkostnaderna betingat sig en treårig ockupation af Frankrike, framgår häraf, att beloppet icke kan erläggas i obligationer, utan skall presteras kontant. Frankrike måste således låna upp penninagarne, och till ett sådant lån på en gång har verlden aldrig skådat maken! Hvilka vilkor skall det icke nödgas underkasta sig, sedan dess kredit redan forut blifvit så försvagad! Men förutom hvad Frankrike skall betala Preussen, har det direkte haft oerhörda utgifter och indirekte har dess nationalvälstånd lidit det fruktansvärdaste afbräck. Under tyngden af dessa förluster, af denna kolossala tillökning i statsskulden skall Frankrike söka att hålla jemna steg met en motståndare, hvilken idkar krig som en affär och vänder tillbaka hem vida rikare, än han drog ut. Under det Frankrike måste oroligt, nästan kargt knussla på hvarje utgift, skall det i rikt mått förse Preussen med medel till anläggandet af nya fästningar och militära jernvägar, till ökning af flottan och arbeten tll befrämjande af utvecklingen i alla riktningar. Frankrike är visserligen ett af naturen särdeles rikt utrustadt land, det har en flitig befolkning, som genom sin skicklighet och sparsamhet hopsamlat en stor nationalförmögenhet; men den konkurrens, som det skall bärstådes uthärda, tyckes likväl kunna komma att öfverstiga dess krafter. Det dag efter dag uppskjuwna intåget af de tyska trupperna i Paris skulle nu senast ega rum igår. Ännu ha vi likväl icke mottagit något telegram derom. Regermgen har förbjudit hvarje beväpnad eller uniformerad fransman att visa sig i de af tyska trupperna besatta delarne at staden, hvilka skola samtliga ligga på högra Seinestranden, under det att den franska militären förts till den venstra stranden. Hela detta intåg är en därskap och det kan lätt genom någon oförutsedd bävdelse, ett revolverskott, en OÖr inibomb t. ex., ge anledning ill händelser, hvilka kunna förstöra fredsverket. Också bafvar man för löljderna af denna tyska triumt, som måste kännas så ytterst förödmjukande för parisarre. Hufvudredaktörerha för 48 tidningar ha utfårdat ett manifest, i hvilket belolkningen uppmanas att förhålla sig lagnt och sulla. Dessa tidningar utkomma icke, under det staden förblir besatt; men de tillhöra väl icke de rödas genus, och det är dessa, som äro mest att befara Men hvartör detta intåg, som endast kan reta och tillfredsställa on lumpen militärisk fåfänga, men sätta så ofantligt mycket på spel? Den tyeke rikskansleren och kejsaren hata båda Paris såsom rovolutionens säte, de vilja visa den stora verldestaden, som så ofta kommit kronorna att vackla, att den funnit sin mästare, de vilja låta den på ett handgripligt sätt känna, att den utspelat sin roll och att de, som säga densamma, utt B smarck oeh hans herrskare samtdennes krönta