Göteborgsposten – 1 mars 1871, sida 2

Dock, det är visserligen olyckligt, men det är likväl fortfarande ett af jordens största och mäktigaste länder, det är ännu alltjemt ungt, stolt, outtömligt på hjelpkällor och framför allt hjeltemodigt, hvarå vi erhållit ett vittnesbörd i Paris långvariga belägring, hvilken skall stå i historien såsom ett minnesmärke om, hvad menniskorna förmå uträtta genom ståndaktighet och viljokraft. Jag hyser den största tillit till vårt älskade fåderneslands stora egenskaper, och jag böjer mig derför utan dröjsmål, utan tvekan för nationens vilja, som i hafven tillkannagifvit. Här står jag nu, för att följa den uppmaning, som j hafven ställt till mig, redo att lyda eder, dock med det förbehåll att jag motsätter Mm edra önskningar och fordringar, om j skullen lata eder hänföras af ädla, men oåtverlagda stämningar och begära något, som politisk klokhet skulle fört döma, liksom jag gjorde för åtta månader sedan, di jag genast reste mig, för att motsätta mig den olycksx digra hänförelse, som skulle slunga oss i ett så olyckligt krig. För att det må kunna bli enhet i regerinzens uppträdanden, hafven j öfverlemnat åt mig att välja mina kolleger. Jag har valt dem, utan att hafva någon annan bevekelsegrund till det företräde jag gifvit dem, än den aktning, som de åtnjuta öfver hela landet, på grund af karakter och skicklighet. Jag har ej utsökt dem i något at de partier, i hvilka vi äro delade, utan valt dem bland alla partier, såsom landet gjorde, då det valde eder, då det på samma lista upptörde personligheter, hvilka skenbarligen icke kunde fördraga hvarandra, men likväl sammanknötos genom sin 1t0sterlandskärlek, sina insigter och sitt redliga uppsåt. Etter det Thiers derpå meddelat församlingen den för våra läsare redan bekanta ministerlistan, fortfar han sålunda: Frankrike, som störtades i kriget utan allvarliga bevekelsegrunder och utan att vara tillräckligt förberedt, har sett hälften af sitt område olversvämmas af fienden, sin arme tillintetgjord, sin vackra organisation sönderbruten, sin gamla mäktiga enhet satt på spel, sina finanser skakade och sina söner bortryckta från arbetet, för att finna döden på valplatsen, under det att den plötsligen uppdykta anarkien rubbat ordningen i sjeltva dess inre väsende. Sedan Paris tvangs att gifva sig, har kriget hejdats, men endast för några dagar, och det skall åter komma till utbrott, om icke en af Europa aktad icgering, som modigt träder till rodret och åtager sig ansvaret för de smärtsamma underhandlingarne, gör slut på så förfärande olyckor. Är det eller kan det under sådana förhållanden, spörjer jag, vara tal om att göra ett val mellan den ena eller den andra politiken? År det icke tvärtom klart, att en tvingande nödvändighet, som ej medger något uppskof, föreskrifver oss en enda politik, hvilken består deri, att vi så fort som möjligt göra slut på de olyckor, under hvilkas tyngd vi nedtryc Finnes det någon som kan påstå, att vi icke böra så fort och fullständigt som möjligt göra slut på den fientliga occupationen genom en fred, hvars vilkor vi frimodigt underkasta en sorgfällig diskussion och hvilken endast mottages om den hederlig? Pinnes det någon, som kan påstå, att vi icke böra befria landtdistrikten från den fiende, som huserar derstädes och förtar deras hopsparade förmögenhet, att vi icke böra hemkalla våra tilllångatagna soldater, osffierare och generaler från fängelserna i utlandet, för att i förening med dem åte: upprätta en disciplinerad och tapper arme, att vi icke skola ånyo införa den ordning som blitvit så starkt störd, oförtöfvadt insätta nya embetsmän i st. f. dem som tagit sitt afsked eller äro ovärdiga att bekläda sina poster, genom nya val omorganisera våra generalråd och municipalråd, hvilka upplösts, för att sålunda återställa vår oordnade förvaltning, att hejda våra förödande utgifter och återupprätta, om icke våra finanser, hvilket ej kan vara en dags verk, åtminstone vår kreuit, hvilken erbjuder oss det enda medlet att tillfredsställa de alldeles oafvisliga anspråk, som ögonblicket ställer på oss? Finnes det någon, som kan törneka, att vi böra sända våra mobilgaruister och mobiliserade nationalgardister tillbaka till akrarne och verkstaderna, att vi återigen böra öppna trafiken på de upprifna vägarne oeh återställa de förstörda broarne, för att det öfverallt afbrutna arbetet, hvilket ensamt kan gitva våra arbetare och bönder deras dagliga bröd, må kunna åter komma i gång? Finnes någon, som kan anföra något, som är af mera trängande art, än det här nämnda? Skulle det t. ex. ibland oss finnas någon, som skulle ha mod att grundligt skärskada förtattringsartiklar, medan 1 sJerrau trakter våra fångar omkomma al elände, eller medan vår befolkning, som är nära att dö at svält, tvingas att ge frammande soldater sitt sista brödstycke? Nej, nej, mina herrar! Att åter upplifva krediten och bringa arbetet i gång, det är den enda politik, som i detta ögonblick ar möjlig, ja sattlig. Hvarje förnultig, hederlig och upplyst man kan med ifver verka för en sådan politik, hans åsigter om republik eller monarki må nu tör ötrigt vara hvilka som helst, och till och med om han så verkat endast ett år eller blott ett haft år skulle han kunna med en berättigad sjeltkänsla, och ett tillfredsställt samvete lägga sina ben till hvila i saderneslandets jord. När vi gjort vårt land så maktpaliggande tjenster, som de om hvilka jag har talat, när vi lyftat den sårade riddare, som nämnes Frankrike, upp från marken, när vi förbuudit hans sår och skänkt honom nya krafter, då, mina herrar, skola vi låta honom sjef råda öfver sig, och när han åter är frisk igen, när han åter fått fullt herravälde öfver sina sjalsförmögenheter, så skall han säga hur han vill lefva. Nar vi blifvit färdiga med detta bättringsverk, och det bör icke taga mycken lång tid i anspråk, är ögonblicket kommet att diskutera och afvaga de sarskilda regeringsteorierna; ty det skall icke längre vara på bekostnad at landets frälsning, som vi hängitva oss hartill. Vi skola då redan stå något längre aflagsna från de lidanden, som en revoluuon medför, och ha återvunnit vår kallblodighet. När vi under republikens styrelse på nytt bragt allt i godt stånd, kunna vi med sakkunskap afgöra vårt öde, och domen skall icke blitva afkunnad af en minoritet, men af borgarnes majoritet, alltså af sjeltva nationalviljan. Detta ar den enda möjliga och nödvandiga politik, afpassad lör de sorgliga förhållanden, i hvilka vi befinna oss. Det är denna politik, till hvilken mina kolleger äro villiga att helga sina beprötvade krafter; denna politik är också jag, trots min höga alder och ett längt lifs ansträngningar, redo till att osira de kratter, som återstå mig. Jag gör det utan hemliga berakningar, utan annan aregirighet, än att mitt lits afton skall uppväcka mina medborgares sorgbundna ande, ja utan engång att vara sörvissad om — j tagen icke illa upp, att jag säger det —, att jag, etter den fullkomligaste hangifverhet för salerneslandets sak, skall tå se mina strafvanden rattvist bedömda. Men det har iutet att såga; när landet liter, när det är nära sin undergång, skall hvarje personligt sytte vara otillbörligt. Latom oss sluta oss fast tillsamman, mina herrar, och latom 055 val betänka, att vi genom att vi:a 058 idtand till en