Göteborgsposten – 1 mars 1871, sida 2

Bland fredsvilkoren skall äfven finnas en bestämmelse om, att samtliga de konstskatter, som kejsar Napoleon I på sin tid bortförde från Tyskland, skola åter utlemnas till den preussiska regeringen. Redan förut har det meddelats, att grefve Bismarck i November 1870 utfärdat uppmaningar till de sydtyska regeringarne, att de skulle låta sina arkivtjenstemän utarbeta fullständiga förteckningar öfver alla de konstskatter, som under napoleonska krigen i början af detta århundrade bortförts derifrån, såväl som öfver alla de penningkontributioner, som utdrefvos af de napoleonska generalerna. De tre sydtyska utrikesministrarne, grefve Bray från Balern, grefve Taube från Wärtemberg och friherre Freidorf från Baden, ha varit tillstädes i Versailles ifrån den dag, då fredsunderhandlingarne började eller d. 20 d:s. De ha visserligen icke direkte deltagit i diskussionen om fredsvilkoren, hvilken förts mellan Bismarck å ena sidan samt Thiers och Favre å den andra, men de ha likväl rådfrågats af grefve Bismarck. Skulle den franska nationalförsamlingen förkasta fredsvilkoren, eå står prins Friedrich Carl, som har sitt högqvarter i Tours, färdig att med ofantliga härmassor — ej mindre än 5 hela armekårer — efter stilleståndets slut öfverskrida demarkationslinien vid Loire. Dock är det väl gifvet, att det icke skall komma dit hän, utan har troligen nationalförsamlingens i går ratificerat fredsvilkoren, sedan man nu allmänt kommit till den öfvertygelsen, att Frankrike ej har något annat val. Men äfven i Tyskland skulle krigets återupptagande betraktas som en oerhörd olycka, ty de stora segrarne ha likväl icke förhindrat längtan efter fred från att komma till utbrott, — den enda omständighet som, i förening med de neutrala makternas påtryckning, ännu låtit oss hoppas, att Metz blitver bevaradt åt Frankrike. De båda största klubbarne i Paris, Jockeyclub och den vid Rue Royale, hafva beslutat, att hädanefter ingen person af tysk börd får af desamma bli medlem. Detta fransmännens hat till sina besegrare är en bedröflig omständighet. Från Bryssel skref häromdagen en korresp. till Neue freie Presse detta: Jag hade i dag tillfälle att tala med en af de pariserkandidater, som stannat i minoriteten. Öppet sagdt, jag kände mig lika nedslagen som förskräckt öfver det fruktansvärda hat, som hans yttranden andades emot Tyskland. Då jag rent ut sade honom detta och erinrade honom om hans forna åsigter, hvilka alls icke öfverensstämde med hans ord nu, skrattade han bittert och menade, att hvarken den franska nationen eller den enskilde fransmannen mera hade rätt att idka en humanistisk förbrödringspolitik. Han sade: Det närvarande kriget har förflyttat oss tillbaka till näfrättens dagar; icke allenast de tyska regeringarne, utan tyskarne i allmänhet, borgare såväl som militärer, män som qvinnor, flickor och barn, ha förklarat utrotningskamp emot oss; vi upptaga handsken. Besegrade och slagna i dag. skola vi hädanefter endast lefva för hämnden. All vår diktan och traktan, alla våra andliga förmögenheter, all vår kraft och vilja kan och bör blott ha ett mål: Hat och hämnd! Jag betraktade mannen, som utstått belägringen af Paris — det var hans bittra, djupa allvar. Man måste höra detta språk, för att knnna göra sig en föreställning om de draktänder, som detta krig utsått sedan d. 4 Sept. De skola en gång spira blodiga upp, och detta snabbare än man tror. Ja, i sanning, man har skäl att bäfva för den framtid som skall följa genom denna förbannelsevärda politik, som ännu efter dagen vid Sådan dref do tyska härmassorna fram, för att föröda Frankrike, utgjuta dess ädlaste söners blod, förödmjuka det på allt sätt, frånrösva det tvenne provinser mot befolkningens vilja och till sist utpressa en outhärdlig blodskatt. Allt detta omöjliggör försoningen. Och likväl — såsom Wachenhusen skrifver från Versailles — likväl har det blifvit vår. Solen fröjdas öfver, att lugn och frid åter råda på jorden, violerna, det första kejsardömets älsklingar, blomma i Trianons trädgård, bofinken sjunger sina korta, afbrutna melodier i grenarne; friden ler ur öga och hjerta, och allt utplånar den ohyggliga, blodiga dröm, som så länge hållit oss fångna. Från nationalförsamlingan i Roargen få