Göteborgsposten – 28 februari 1871, sida 1

som sätta värde på de starka tillmälena; men det är hos denne talare en egenhet, att under det han sjelf betraktar och behandlar hvar och en, mot hvilken han uppträder, nära nog som en grof brottsling, så är han sjelf ytterst ömtålig för den minsta anmärkning. Derföre, då hr J. Lindström erinrade om vådan af att klättra för högt upp på stegen, så svarade hr Hedin derpå med icke så liten bitterhet, ehuru det icke kan nehas att hr Hedin i sin motion och ändå mera i eitt anförande gjort sig sörtjent af den tillrättavisning han fick af grefve Wachtmeister, som förklarade att hr Hedin i de föreliggande ämnena esaknade erforderliga insigter och sakkunskap. IIr Key upptog kammarens tid med att uppläsa åtskilligt ur äldre riksdagshandlingar och att jemföra de aflöningar som olika länders beskickningar uppbära, och hr Jöns Pehrsson hade äfven något att förkunna. Statsrådet Worn ansåg sig böra upplysa, att han i egenskap af affärsman haft mycket gagn af de anvisningar som de svenska sändebuden i utlandet lemnat honom, och i anledning af den höga aflöning som svensk-norske ministern i Köpenhamn ansågs uppbära, så erinrade tal. att grefve Wachtmeister i Första kammaren upplyst huru han just på nämnde plats af enskilda medel årligen fått tillskjuta ett ganska betydligt belopp. Under det statsrådet Wern hade ordet sågs frih. Knut Bonde slå sig ned på stolen bredvid hr Lyttkens, som genast derefter begärde ordet. Under tiden var frih. Bonde mycket meddelsam, och när den förre uppropades af talmannen, så regalerades åhörarne med ett föredrag, i hvilket åtskilliga fraser erinrade om den välvillige interlokutörens starkaste sida. Det hufvudsakligaste var att många af de diplomatiska platserna kunde indragas och ersättas af konsuler. Utan tvifvel är ingen tidpunkt mindre lämplig än den närvarande för reduktioner på det diplomatiska området, och om med det vid innevarande riksdag gjorda anloppet företrädesvis varit åsyftadt att åstadkomma en partiel ministörförändring med deraf följande anställning af nya krafter, så är det väl föga troligt att dessa skulle vara benägna att mottaga befattningar med knappare aflöning än hittills varit anvisad. Måhända reducerar sig det hela till ett divertissement, afsedt till en förlustelse för representationen och en tacksam allmänhet, som med skäl anser de vanliga riksdagsförhandlingarne genomgående tråkiga