Göteborgsposten – 28 februari 1871, sida 1

frihet råder. Skråföreningarne i Hillsborough sammansvuro sig mot mig och hotade mitt lif, de försökte en gäng förut taga mitt lif; menniskornas orättvisa och grymhet drefvo mig till er helgedom. Jag ville der försöka att få arbeta i fred. Tadla föreningarne, tadla de offentliga lagarne, tadla den odugliga polisen, men ni kan ej tadla mig: en man måste lefva. — Hvarföre satte ni ej upp er smedja i byn? Hvarföre behöfde ni just välja kyrkan? — Kyrkan var ett hemligare, säkrare ställe, och ingen gudstjenst eger rum der numera. Väder och vind få fritt förstöra den; ni bryr er så litet om den att ni låter den murkna ner; hvarföre beklagar ni er då öfver att en menniska begagnar den och håller den varm? Detta skämt uppväckte ett skratt som mr Raby dock straxt i början qväfde med en sträng blick. — Var ej oförskämd, sade han till Little. — Låt då bli att reta mig, svarade Henry med höjd röst. Grace knäppte ihop sina händer. Jael Dence yttrade i sin mest allvarliga och mest bevekande ton: — Ni glömmer att den gode squiren räddade ert lif denna qväll. — Nåväl, jag borde visserligen ej glömma det, sade Henry. Men jag lider rysligt, och det gör mig otålig. Hvarföro får jag ej gå? Jag vill ej förolämpa squiren. Allt hvad jag vill är att få gå härifrån och söka vård på något ställe. — Nå detta är det första förståndiga ord jag hört er