Göteborgsposten – 28 februari 1871, sida 1

annan Åypolitik än den som i Andra kammaren idkas, och den skötes ju gratis af några så. Att Sveriges politiska intressen måste i utlandet bevakas, ha de ingen aning om, men väl att tredje hufvudtiteln kostar åtskilliga hundratusen. Men så mycket säger instinkten dem likväl, att den tredje hufvudtiteln icke tillhör det fält på hvilket de kunna försöka sig med motionering; till och med hr Jöns Pehrsson, hvars sjelfförtroende är omisskänneligt, har aldrig väckt någon motion rörande utrikesdepartementets indragning. De blefvo derföre mycket belåtna när hr Hedin väckte sin bekanta motion; men de tyckte att han påyrkade alldeles för ringa anslagsnedsättning. Då frih. Liljencrantz angrep tredje hufvudtiteln afsågs dermed egentligen vida mindre en anslagsnedsättning, än något annat. De som aldrig skola tillgifva ministören De Geer representationsreformen, och som trängtade efter hämnd, utsedde en af denna mmiBiörg ledamöter — grefve Manderström — till det första föremålet för sin hämnd. Anslagsnedsättningen som påyrkades var i realiteten en bagatell, men resultatet, det som åsyftades, vanns emellertid. Grefve Manderström afgick. Dermed fick äfven den, hvilken länge eftersträfvat en hög beskickning hvartill ingen ansåg honom det ringaste lämplig eller berättigad, hämnd, och hade för detta ändamål med törtjusning tillhandahållit frih, Liljenerantz materialier till den motion, som at den sistnämnde väcktes. Jemföres hr Hedins vid innevarande riksdag väckta motion med frih, Liljenorantz förut antydda, så är den förra i afseende på stilen mycket öfverlägsen, i syftemålet likställig med, men i afseende på sakkunskap den senare underlägsen, och detta helt enkelt derföre att hr Hedin icke haft samma tillgång på materialier som fallet var med frih. Liljenerantz. Det är otvifvelaktigt att bakom det nu skedda anloppet mot tredje hufvudtiteln skönjes en förhoppning att resultatet af detsamma skall blifva eqvivalent med det som inträffade 1868, d. v. s. en partiel ministörförändring. Misstager jag mig icke, så bör det frikostiga beröm som tilldelats svensk-norske ministern i Petersburg betraktas som en anvisning hvar den blifvande utrikesstatsministern bör sökas, sör den händelse att grefve Wachtmeister beslutar sig för att afgå. Om så skulle ske, så öppnas naturligen kretsen, eller åtminstone hoppet, för andra som icke hittills egnat sig åt den diplomatiska banan, att få beträda den. Det var tvifvelsutan med blicken fästad derpå som hr Hedin klandrade befordringssystemet inom diplomatiska kåren och bland annat anförde att just svensk-norske ministern i Petersburg, hr Björnstjerna, var ett bevis på att man ej behöfde ha genomgått den diplomatiska skolan, hvilken han förmenades icke hafva genomgått, för att ändå bli en utmärkt minister. Men här visade sig att tal. icke erhållit tillräckliga materialier, ty grefve Wachtmeister upplyste att hr Björnstjerna, redan såsom mycket ung, varit som attach anställd vid svenska missionen i London, den tid då excellensen grefve Björnstjerna var minister der, sedan vid flera andra beskickningar med högre grad och från Konstantinopel förflyttades till Petersburg samt att han gjort diplomatien till sitt hufvudstudium. De bittra utfallen som hr Hedin tillät sig mot de svensk-norska sändebuden i Paris och Berlin tillbakavisade grefve Wachtmeister på det allvarligaste och vitsordade att de på ett fullt tillfredsställande sätt fullgjort sitt kall. Då hr Iledin påstått att grefve Wachtmeister vid sistförlidne riksdag i Första kammaren skulle hafva yttrat, att han bestämdt skulle motsätta sig att vid diplomatiska poster anställa andra än de som tillhörde diplomatiska kåren, så upplyste grefve W. att han alldeles icke så yttrat sig, utan att de fordrivgar, som nu vida mera än förr uppställas på diplomatien, företrädesvis finnas och mås:e finnas hus dem som särskildt utbildat sig på denna bana. Gent emot den ytterliga skärpa, hvarmed he Hedin uppträdde, dervid han begagnade uttryck som stodo på gränsen af och noga räknadt utgjorde personliga anfall, iakttog grefve Wachtmeister den värdiga hållning som tillkommer en man med hans lefnadsvanor, bildningsgrad och samhällsställning. Det är otvikvelaktigt att ganska många tyckte att hr Hedin skötte sin sak väl, och naturligen skulle han med sitt i de minsta detaljer premediterade och i afseende på det dialektiska utmärkta anförande slå an på dem