Göteborgsposten – 25 februari 1871, sida 2

Urr riksdagsmän och hrr vaktmästare. Till Red. af Göteborgs-Posten. Det är icke så litet ironiskt al skickelsen, att den första samfälda voteringen öfver denna riksdags statsreglering skulle gålla 100 rdrs löneförhöjning för två vaktmästare i justitiedepartementet; men ännu mera ironiskt, för att icke säga obarmhertigt, af samma hemlighetafulla makt var det att göra Första kammaren saker till njuggheten och gifva Andra kammaren äran af det storartade ädelmodet Kongl. Maj:t hade föreslagit den ifrågavarande förhöjningen, men statsutskottet, hvars för seglade sedel i allmänhet är mycket öm om det fattiga folkets medel, hade afstyrkt, hvaremot en enda ledamot från Första kammaren hade anfört sin reservation. När det riksvigtiga ärendet förekom till afgörande, upp trädde reservanten med en erinran om det olämpliga i en sparsamhet af denna mikroskopiska beskaffenhet, och detta anförande framlockade flera andra i samma syftning. En ledamot af statsutskottet upplyste emellertid att då ingen enda röst böjde sig i utskottet tör löneförhöjningen, tyckte man sig gerna kunna i denna oskyldiga atatsangelägenhet ingå på den sparsamhetsprincip som är medkammarens regelmessiga lösen. Detta verkade, och då man i allmänhet i denna kammare icke är särdeles angelägen om personlig betjening och dessutom tyckte att regeringen kunde af exponsmedlen bereda departementsvaktmästarne skälig ersättning för sina mödor, så besvarades propositionen på bifall till utskottets afstyrkande med ett temligen högljudt ja. Emellertid begärdes, till icke ringa löje, votering och under rösternas uppräkning var talmansbordet omgifvet af en sådan mängd för sakens utgång ifrigt intresserade åskådare, att man skulle hafva trott det var krig och fred eller något annat lika vigtigt ämne som var under afgörande. Rösterna utföllo med en öfvervigt af två till förmån för sparsamheten, och grefve Henning Hamilton, som måhända fruktade en nemesis i form af någon af den förorättade samhällsklassen vid nästa stora middag med afsigt utspilld såsskål, anmälde sin reoservation mot det fattade beslutet. Det har berättats, att en deputation al den medborgareklass hvars intressen i detta fall stodo på spel, hade uppvaktat en hög embetsman, som har plats i Första kammaren, ör att hos honom insinuera sin angelägenhet, men detta måtte icke hafva ledt till det åsyftade ändamålet, eftersom samme man yrkade bifall till utskottets betänkande. Om, såsom möjligt är, samma deputation också uppvaktade inflytelserika ledamöter i Andra kammaren, så nade den der alldeles påtagligt hat bättre framgång, ty i Andra kammaren godkändes utan votering den begärda förhöjningen. I detta iall var således sparsamhetsgrundsatsen lagd ander bordet och det är icke heller så mycket att förvåna sig öfver, ty vaktmästare äro män af folket och det svåraste af all begynnelee är, såsom man väl vet, att — commencer par soi-måme. Det är ett allmänt kändt förbållande att riksdagen är, liksom man påstod det vara förhällandet i Åverken, dominerad af sina vaktmästare. De äro mellan 40 och 50 till anvalet, och det finns ingen dörr i riksdagshuset som ej är bevakad af en eller flera bland dessa nyttiga medborgare, och de som ej äro upptagna af detta maktpåliggande värf äro vanligen fördjupade i on högst ansträngande tidaingsläsning. Isynnerhet bar Andra kammaren tagit för sig brorslotten af uppvaktningen. I Andra kammarens antichambre och klubb finnes sammanlagdt, om ej minnet sviker, fjorton, och det är en glädje att se med hvilken ifver de skynda att göra sina skyldigheter; omkring hr Jöns Pehrsson trängas åtminstone tre för att aftaga honom hans hatt, käpp och öfverrock; hr Ola Jönsson i Kungshult kan åtminstone påräkna två, och om icke mer än en skulle blifva öfver för hr Åke Anderssons betjening, så är det visserligen icke af missaktning för hans aktade personlighet. En anekdot kom för någon vecka sedan till författarens kännedom. I ett af de vigtigare utskotten hade besparingsvännerna lyckats genomdrifva det beslutet att notarieplatsen skulle indragas, då en ledamot af andra sidan väckte fråga om indragning af den ene bland utskottets två vaktmästare. Denna framställning blet emellertid nästan enhälligt afslagen, och då votering begärdes hade den som yrkade densamma endast en eller två röster med sig utom sin egen. Summan af allt detta är att riksdagen, som hushållar så superbt med folkets medel i allt som angår embetsoch tjenstemän, är ganska frikostig i allt som rörer doss egen beqvämlighet. Det må vara ganska angenämt för dessa folkets män, som representera dess största intressen, att under fyra månader at året gratis hafva offentligt aflönade personer att skicka i enskilda ärenden och aftaga sina galoscher, men skickligt är det icke, och det vore väl om den narraktiga händelse som i Onsdags passerat, gjorde nästa riksdag litet uppmärksammare på otillbörligheten af det rådande slösandet med sin egen vaktbetjening. i ir it